Transkriberad uppteckning
Samtal med systern. Gärda. Gärda. Svedja. Kola. Slutfraser.
Fler sägner från Blekinge
Se alla i Blekinge »
Tvings, Blekinge
Skogsnuvan välter lasset
Hemmansägaren Carl Aug. Petersson, Gröngölsmåla i Tving s:n. född 1870 berättar: (född i Tving) Ja, på tal om skogsnuvan, så finns väl inte värre kåna till att ställa till oreda och all slags galenskap för folk, det tycker hon är roligt, ludret. För bara några år sedan skulle jag köra till Ronneby med ett lass träsko. Si det är så, att jag på lediga stunder gör träskor och när jag fått så många färdiga, att det blir ett lagom lass, brukar jag köra till Ronneby och sälja dem. Vi voro min äldste son och jag, vi körde hemifrån i dagningen, men då vi kommo här borta vid hallsjön, der all slags skit ska finnas, välte vårt lass på jämna vägen, och medan vi lågo der och plockade i våra träskor, satt den tusan högt uppe i en furutopp och skrattade åt oss. Sen for hon i väg så det susade i trädtopparna. Jät i juli 1931. Aug. Strömberg
1931
Läs sägen →
Tvings, Blekinge
Skogsnuvan
Väster eller kanske mera sydväst om stationen Alnaryd i Tving s:n, ligger en bergig och backig trakt, usla vägar, smala och backiga mellan höga bergåsar, en mängd småsjöar som kallas gölar ligga i dälderna mellan löv- och barrskogar. Dessa gölar ha sitt utlopp i någon liten bäck eller å som förmedlingslänk med en annan liknande göl o.s.v. till större strömmar som rinna ut i havet, då de först passerat igenom Herregården Johanneshus väldiga områden. Här äro milsvida skogar, med skog som är sällsynt i Sydsverige. 36 meter höga tallar och granar, ekar som 5 man knappast kunna omfamna. Från Alnaryd station och Alnaryds herregård och sydväst ut ligger ett milsvidt område som heter Gröngölsmåla. Många större och mindre gårdar finnas på detta område men alla ha ett gemensamt namn, Gröngölsmåla därför att alla ställen fordom tillhört, eller utgjort en enda stor gård med nämnda namn. Att folket i denna, eller liknande trakter, äro vidskepliga, förvånar jag mig inte över. Dessa midt på dagen mörka skogar, dess ensliga stigar, som än leda upp på höga bergsknallar, än hundratals meter längre ned till någon liten göl i vars vatten, ofta genomskinligt som källvatten, lodrät bergvägg ofta ses stiga ned, och vars fasta botten midt i gölen, ännu inte påträffats. Här i denna trakt, har jag nu vid midsommar gått en vecka och studerat naturen och folket, och efter denna inledning skola vi tala om "skogsnuvan", som befolkningen här synas vara nästan personligen bekant med. Dock så som man är personligen bekant med en ovän. Skräddaren–och för rästen liteavvarjemakaren August Abrahamsson i Gröngölsmåla, Tving s:n Född 1855 i Eringsboda s:n i Blekinge men vid sitt giftermål i unga dagar inflyttad i Tving s:n och till det lilla torpställe, som han ännu med god hälsa och nästan ungdomlig vigör bebor och sköter. Han berättar: Här finns så mycket otyg i skogarna och i sjöar och berg här, så det är rent förfärligt om en ska tro allt va di berätta. Jag är inte av den sortens folk som får se eller höra varken spöke eller troll, men nånting så vanligt som skogsnuvan, det är här väl inte någon utan de sett, en eller flera gånger. Hon rogar sig med att ställa till om det spektakel för folk, så att de fara vilse på sina egna ägor, der de gått hundratals gånger och känna till nästan varje sten och tuva på de små skogsvägarna. Jag hade t.ex. varit och besökt en dotter jag har, som är gift och bor på ett ställe som heter Tolseboda, det är på johanneshus ägor (Johannishus, BEs anmärkning) Jag skulle gå hem om kvällen, det var på vintern, det var stjärnklart och gnistrande kallt och mycken snö, men vägen var pload plöjd, så godt man kunnat med en liten snöplog. Nu är det så, att ett litet stycke väg härifrån mitt hem, ligger en liten göl eller insjö mellan bergen, vi kalla den gölen hallsjön, kanske den har fått detta namn på grund av alla de berg, bärghällar och hallar som ligga rundt omkring sjön. Ifrån den sjön går ett litet strömdrag under vägen och vidare in i mörka skogen. Då jag på min vandring mot hemmet kom just invid denna lilla strömfåra, tyckte jag mig i sena kvällens tysthet höra något. Jag stannade, såg bortåt strömmen i dess riktning mot skogen. Der invid skogsbrynet stod en käring och tvättade kläder i strömmen. Jag har alldrig varit rädd för något sådant och var det inte heller nu. Jag frågade: Vem är du som midt i vintern och midt i natten och långt från hus och hem, står der och tvättar lasar kläder. Hon slog då upp ett hemskt skratt och försvann i skogen. Jag minnes så väl att hon hade blå kjol, rödrandigt förkläde och klut på huvudet. Nu gick jag, lite underlig till mods, men inte rädd. När jag gått bara en liten bit, till nästa krök av vägen, såg jag ett fruntimmer gå framför mig, ungefär 50 meter, hon såg så naturlig ut att jag tänkte: Det är någon som också varit ute i något ärende. Jag skall se vem det är. Nu gick jag så fort jag kunde men jag var ständigt lika långt ifrån henne. Jag tänkte inte alls på något övernaturligt utan började nu springa, för att hinna upp henne, men avståndet oss emellan var och förblev detsamma. Nu var jag ju i detsamma hemma, just här, och hon var då på den flata hallen deruppe. Jag stannade och skrek ett god natt till henne, och åter hördes detta hemska skratt som ekade långt bort i den kalla och tysta natten. Si en sådan syn, det är ingenting att bli rädd för, det vet man ju att det är skogsnuvan, och det har alldrig sports att hon gjort någon människa något farligt ondt. Hon bara narras och skämtar med folk och sen skrattar hon åt alltihop, men själva skrattet är värst att höra, det är hemskt, man glömmer det alldrig.
1931
Läs sägen →
Tvings, Blekinge
Tomten i kvarnen
Skräddaren Aug. Abrahamsson. Gröngölsmåla, Tving s:n, född 1855 i Eringsboda s:n i Blekinge, men vid sitt giftermål i unga år inflyttad i Tving s:n, berättar: Här i Gröngölsmåla, en halvtimmas väg härifrån mitt hem, var förr både såg och kvarn. Ägaren hette johannes Israelsson, han hade sågmästare som stod för sågningen. Så sent som 1910 var både såg och kvarn i arbete, men sedan har det blivit sämre och sämre, och jag har ingen reda på varför det fått så förfalla att det nu inte är annat än ruiner av alltihop. Vid julen 1910 hade jag varit borta på en gård och arbetat, det var smällande kallt om kvällen då jag skulle gå hem. Jag hade min väg förbi kvarnen. Jag blev glad då jag såg att en stor brasa var tänd i kvarnkammarens spis. Jag gick dit in för att värma mig ett slag. Då jag kom in i kvarnkammaren, gladdes jag åt den stora brasan och såg bara på den, men så varsnade jag vid det ena spishörnet en liten gubbe, som satt der och vände ryggen åt mig. Min första tanke var nu att det möjligen kunde vara sågmästaren, som gått dit in ett slag för att få sig en liten uppvärmning. Men nu betraktade jag gubben lite närmare, och förstod strax hur det hängde ihop. Det var en tomte, vilket inte alls var något ovanligt, varken i kvarnen eller hemma i ägarens hus, men om det var samma tomte det vet jag inte. Han satt der emellertid vid spisen och var klädd i grå, lång rock, samt trekantig hatt som var brun till färgen. Jag hälsade, och då vände han ansiktet åt mig och såg på mig med ögon så stora som kaffekoppar. Han sade ingenting och jag skyndade mig ut igen. Jag är eljest inte rädd för en tomte, man skall bara inte säga något retande eller sårande till honom. Om man, utan att så därför, kommer i vägen för en tomte och får en örfil, den kännas icke dagen efter, men får man en örfil, av en tomte som man avsiktligt smädat med retfullt tilltal eller hånfullt tillmäle, den örfilen lägger en i sängen der man kan få ligga ett par veckors tid. Ägaren till kvarnen och sågen, tog varje julafton av all slags mat de hade, lade det i ett fat som ställdes i kvarnen, samt ett dylikt fat uppe på vinden i sin bostad. Morgonen efter voro faten tomma, och man var viss på att det var tomtarna som hållit tillgodo. Jät i juli 1931 Aug. Strömberg.
1931
Läs sägen →