Transkriberad uppteckning

Intervju med Klara Viktoria Petersdotter. Hon föddes 1882 i Krogsmåla, som ligger i Blekinges skogsbygd c:a 1 km norr om nuvarande Flymens Kyrka. Intervjun gjordes av Sven Benson år 1947. Släktingar berättar om Klara att hon växte upp i en bondfamilj med nio barn. Potatisen, som hade börjat odlas allmänt under 1800-talets första hälft, gav stor avkastning per arealenhet och var en viktig gröda när det fanns många munnar att mätta. Den kunde planteras på åkrar och mossar. När inte åkerarealen räckte till, så kunde man i skogsbygden också anlägga brånar (svedjebruk). Man brände då upp löv, ris och mindre träd på ett begränsat stycke av skogsmarken, så att de annars näringsfattiga moränjordarna fick extra näringstillskott från askan och kunde bära både potatis och säd. Brånens bördighet försämrades efter några få år och fick då växa igen till betesmark varefter den blev skogsmark på nytt. Det var nötkreaturen som levererade de viktiga produkterna mjölk, smör och ost. Smöret hade högt energivärde och man kunde göra det hållbart för lagring genom att tillsätta salt. Smöret blev därmed en viktig del i böndernas kost men också en betydelsefull handelsvara, som gav kontanter till hushållet. Den huvudsakliga köttproduktionen svarade stutarna och oxarna för. Oxarna hade en dubbelroll eftersom dom också var de viktigaste dragdjuren under 1860 och 70-talet. Det var vanligt i skogsbygden i äldre tider att man hade flera husdjur, än vad gården egentligen klarade av att föda hela året. Förmodligen ville man ha många djur som en form av reservkapital om något oförutsett skulle inträffa. När åkertegarna behövdes till säden och potatisodlingen, fick kreaturen överleva vinterperioden på ängahö och kanske lite lövfoder (mest till fåren). Speciellt ungdjuren, som inte producerade mjölk, fick snål tilldelning och kunde vara rejält undernärda när dom släpptes ut på skogsbete efter en lång vinter. Krogsmålagården hade dock relativt stor både åker och ängsmark och borde normalt ha kunnat ge tillräckligt med mat till både människor och djur. Klara gick i folkskola i Flymen och fick lära sig läsa, skriva och räkna samt kristendomskunskap/ biblisk historia. Folkskolan i slutet på 1880-talet var en ganska ny institution, som drevs med knappa resurser. Bristen på lärare och skolbyggnader löste man vanligen på denna tid genom att låta de mindre barnen gå i skolan på sommarhalvåret och de större på vintern, med samma lärare. Detta var också praktiskt, eftersom de större och starkare 10-13-åringarna då blev tillgängliga för familjernas jordbruksarbete under sommarhalvåret. Under mörka höst- och vinterkvällar blev det mycket hantverksarbete i hemmet i Krogsmåla. Man spann garner i ljusskenet från den stora öppna spisen, där familjens yngre pojkar hade uppdraget att mata in ris i brasan så att man kunde hålla en acceptabel arbetsbelysning. Det var mycket lintyger av olika kvalitéer, som man behövde för familjens egna behov. Linfibrerna sorterades innan spinningen. De grövsta fibrerna och garnerna vävdes till tyger som blev arbetskläder eller lakan. De s.k. blånorna blev till skjortor och av tågorna vävde man så småningom dukar. Linet odlades på gårdens egna åkrar och beredningen av linet skedde i flera steg, som krävde åtskilligt arbete. Klara berättade, att man ibland gjorde arbetet roligare genom att blanda arbete med nöje. Vid brötningen av linet (skedde efter rötningen) så brukade man bjuda in till brötöl, som både var ett stort grupparbete och ett kalas för bygdens folk. Vävarbetet var i huvudsak inriktat på nyttoartiklar. Klara var företagsam och mer vetgirig än dom flesta. I 20-årsåldern fick hon kännedom om nya moderna idéer kring vävning och att en särskild vävkurs skulle starta i Karlskrona. Det finns olika uppgifter om hur hon fick ihop pengar till kursavgiften. Antingen lånade hon eller så fick hon 5 kronor av en äldre kvinna i släkten. Hon anmälde sig till kursen, begav sig iväg till fots med ett knyte i handen och fick till och med en extra 25-öring av sin sparsamme far Peter-August. Han ville kosta på sin dotter nöjet att få åka med ångbåten från Lyckeby till Karlskrona. Klara har berättat hur hon i stället sparade 25-öringen till framtida, mer nödvändiga, behov—hennes raska fötter kunde ju lika gärna gå tre mil som två. På kursen fick hon lära sig olika mönster, tekniker och vävnadssätt, och fick både ökat kunnande och stärkt självförtroende. Klara var en vaken och receptiv ung kvinna, som helt säkert sög åt sig all tillgänglig information från kursen. Hon tyckte om de vackra och dekorativa vävnader, som tidigare generationer hade utvecklat och som var en del av den svenska allmogekonsten. Kursen kom att betyda mycket för hennes eget framtida skapande, och hon berättade senare gärna om den. Klara gifte sig med Albert i Augusti 1905 och flyttade till den inköpta gården i Brändahall.