Transkriberad uppteckning
Dialekt/Folkminnes inspelning.
Fler sägner från Dalarna
Se alla i Dalarna »
Älvdalens, Dalarna
Sägnen om Älvdalens brudkrona.
Det var en gång en kulla, som bodde ensam på vallen Bredvad (5 a 6 km fr. Älvdals- Åsen ett stycke från vägen till Särna) Allra kärestan sin hade hon i byn. En kväll kom ett brudfölje upp till vallen och brudgummen var hennes älskade. Hon anade att det ej stod rätt till, hon fruktade trolldom, fast hon kände igen honom så väl. Ett band fäste hon vid hunden sin och sände honom till byn. ( Det var alltså ännu på den tid kullorna använde sig av hundhjälp vid vallningen). Brudföljet tvingade henne att kläda sig till brud och det blev iordningställt för vigseln. Och tiden närmade sig det ödesdigra tolvslaget ( annars brukar det ju vara soluppgången, som är den kritiska tidpunkten. Min sagesman höll dock på tolvslaget). Under tiden löpte hunden hem till hennes fästman och då denne fann bandet förstod han att något galet var å färde, tog en yxa och kastade sig upp på en häst och galopperade upp mot vallen. Väl framkommen störtade han in och såg hela följet, bruden med gyllene krona, brudgummen och alla gästerna. Att det var trolltyg förstod han genast och eftersom stål hjälper slungade han / yxan över huvudena på dem och den fastnade i väggen och just då var midnattstimmen inne. Alla försvunno utom hans fästmö, som stod kvar iklädd brudkronan, som nu är Älvdalens kyrkas. - Märket efter yxan där den tog i väggen finnes ännu kvar påstås det. Tyvärr har jag inte haft tillfälle förvissa mig därom. Dessa två sagor ha berättats mig vintern 1923 i Kallgrav, Älvdalen, av Hemmansägare Abraham Graw från Brunnsberg, Älvdalen. Ålder: ca 53 år. född i Älvdals-Åsen, Dalarne. Sagorna upptecknade i Kallgrav. Gunnar Swénzén
1925
Läs sägen →
Älvdalens, Dalarna
Svartkonstbok
Nu vill jag tala om för er om svartkonstboken och annat sådant. Jag hoppas att ni inte bliva rädda. Når jag var yngre och bodde granne med Ris Olov, så brukade han tinga mig till dräng i vårarbetet att hjälpa honom köra ut gödsel ibland. Risolovgården var ett nybygge, som Ris Olov hade anlagt alldeles ensam. För han var en duktig, händig och skicklig karl. Och det var enda gården. Jag minns där de hade två kattugglor uppspikade över stallsdörren. Men det ha de brukat ha i flera gårdar av gammalt i Älvdalen. Vad det skulle vara till, kunde jag aldrig riktigt få reda på. När Ris Olov var en ung man och ogift var han slåtterdräng och om vintrarna smeddräng åt storsmeden Anders Andersson i Lillherrdal och den smeden lär ha varit i det närmaste lika märkvärdig som "Sendsmeden" så han kunde till och med sätta fast tjuvar, så de finge stå med det de hade tagit tills dess att smeden kom och lät dem få slippa loss och mycket annat underligt kunde han, som att göra sig osynlig också om han ville, talade Ris Olov om för mig, när jag var hos honom. Jag hade ofta hört gamla män tala om en underlig bok som hette svartkonstboken och var tryckt med röda bokstäver på svarta blad och var så gott som omöjlig att komma över. Det var många som hade frågat efter den i boklådorna när de ginge med gårdfarihandel både här i landet och i Norge. Men bokhandlarna hade bara sett bekymrade ut och skakat på huvudet och sagt att någon sådan bok hade de inte. Men gubbarna trodde i alla fall att den fanns. Men bokhandlarna vore nog strängeligen förbjudna att lämna den boken till vanligt folk. Den lär vara tryckt så konstigt, så den måste läsas på ett visst vis. Eljest, om en som inte kunde läsa den, så kom snart en varelse fram till den som läste och ville ha reda på, vad han ville honom. Och dess mer han läste, dess fler sådana kom det fram, som började hoppa och väsnas omkring honom som läste, så till slut blev han rådlös för de där otäckingarna. Och sedan hjälpte inte något annat än att skynda sig till prästen och förmå honom läsa bort Gammel-Erik (Den onde). Eljest så hade han fört bort den som läste till slut. Men om han hade kunnat läsa boken riktigt, så hade det gått att läsa tillbaka varelserna igen och bliva kvitt dem, då han hade gjort det han ville. Ja, så talade de gamla ibland och jag tänkte, att jag skulle passa på och fråga Ris Olov, vilket jag också gjorde, om han kände till svartkonstboken, vilken enligt vad man sade var så svår att få fatt i. Och han sade som sin mening att den förvisso fanns. Men det var nog största felet att de inte kunde beställa den rätt. Insamlarens kommentar: Om man vill skaffa sig henne (svartkonstboken) så skall man säga Övernaturlig Konstmagika, eller Albert Magni verk. Det är så den boken heter. Ja, de trodde mycket mer spökaktigt bara för femtio år sedan i Älvdalen än de göra nu för tiden.
1935
Läs sägen →