Transkriberad uppteckning

När farfar var gammal och sjuk gick han mycket och vallade när AH var två år. Minns honom inte mycket men att hon skrek när han skulle dö. Farmor bodde så gott som hos dem sedan. Talar om vilka som brukat gården. De hade lieslåtter till 1895 då pappa köpte första slå(tter)maskinen, en liten enbetts. Det var storartat när de kom. Minns slagströskning endast stå att folk i torp och backstugor hade slagor. De plockade ax på åkrarna när det var skuret, särskilt vete. Säden skars med lie och skylades. Trösken höll på långt in på hösten. Barnen fick köra i vandringen med hästarna. Det var inte roligt. Hästar till tröskan, oxar ute. Arbetsdag från sju till drygt sex när det blev för mörkt på logen, hade endast små lyktor som belysning. Utförligt om storbak av rågbröd två ggr/år. Degsättning, jäsning, gräddning, förvaring. Ugnen eldades med osågad kastved, askan sopades ut med enrisruska, det luktade så gott och långa vägar - de visste då i de andra gårdarna att man bakade. Steg upp kl. tre. Skötte lagård och smådjur mitt på dagen mellan dagens två degar. Färdigt i slutet på veckan. Gick med smakbulle till grannas så fick man en tillbaka. Det var gott, inte så vanligt med färskt bröd. Slakten var också dryg. Allt saltades ned och så delade hushållen lite. AH minns inte brygd. Ljusstöpning beskrives, särskilt hur man får ljusen raka. Inte så vanligt att stöpa ljus när hon var barn, mera nu. Förr talg nu stearin. Mycket utförlig beskrivning av linberedning, redskap, termer, handgrepp och varför man gör som man gör. Manfolken bråkade, kvinnfolk skäktade, det var inte så tungt, men kallt. Spann man blån hade man krona på spinnrocken, till lin lindocka. En del hade dockan liggande rakt men det blev inte så vackert garn, det följde med för mycket tågor. Det surrade så vackert när de satt två, tre stycken och spann och sjöng. Minns inte längre några spånvisor. Pigan Tilda sjöng mycket. Den som spann linvarp måste vara väl tränad och noggran. Senare kom bomullsvarpen. Vävde lakan, handdukar, örngott. Tidigare vävdes till underkläder. Tjänstefolket fick kläder som lön. Inte det bästa garnet, var grovt. En farbror gav en torparpojke 50 öre för att han skulle nöta på skjortan åt honom. Skomakarn och skräddarn kom hem och arbetade. Skräddar Spång sa alltid när han kokm: "Ja, nu gudskelov är skraddarrackarn här, den som väl vore av me´n". När man tingade honom och undrade när han kunde komma sa han: Måndag, tisdag tror jag visst, onsdag, torsdag allra sist, kommer jag inte på fredag och lördag, då kommer jag inte den här veckan!". Han sydde bra. Skomakarn och skräddarn hade vanlig dagpenning, bodde kvar och hade maten. Spång hade gesäll med i början. De arbetade länge om kvällarna, det var roligt och intressant / för de berättade mycket/.