Transkriberad uppteckning

Dä va en gång en pojkabúkr, som skulle gå te körkâ, å når han gekk gynum en åkerhage fekk han si räfven, som låg på en kattägullasten å sof, å räfven varshað inte att pojken varshâ'n. "Um ja nu tar döð på räfven", sað pojken å tog en stor sten i näfven, "å säljer. skinnä, så får'a meg penningar, å för dom penningâr köper'a rog, å rogen sår'a på Fars åkrabéte dennasse. Når då körkäfolkä kommer så säja di: 'Åh dä va hunnâr te rarer rog, den pojken har.' Då säjer'a åt dom beskedelitt vakkert: "Troð int' i rogen!" säjer'a, men dä vånna di inte. Då skriker'a åt dom: 'troð int' i rogen säjer'a', men dä vånna di inte ändå. Men då skriker'a åt dom dä värshta ja órkar: 'Troð int' i rogen säjer'a!' å då. vånna di." Men veð pojken gashta seg, vâknað räfven å satte te å gniða, så pojken fekk inte så mykkä som en tapp loð åf'en en gång. Nää, "likkst te ta dä en kan nå, ógjórdt ska en inte skräppa åf" plä di säja. —