Transkriberad uppteckning

Dä va en gång en bónðe som många ä fälle dä, å han wa' litä lómhördr. Så wa dä en jólajänkare, som hölls å bytte däri bygda. Bónð´n hade e dóter, å hó wa rigtigt fin å rar, å så hade han e märr å dä wa bradiga kritträ te gniða, å så hade han e eka å den wa og skikklit bra. Men jólajänkârn låg ätter dom alla tre. Dótra tykkt'an um för hó wa så wakker, märra länte han, når han wa ute på sina kumsjoner å Filikrikkare skjussar, å ekâ ródde han mäð allt i hvararä. Men bónð'n wa lika kymraðr um dädära han, å en kunðe fälle intä sägja någä på'n för dä häller. Så bar dä så te en dag, att bonð'n stóg å kretað' på ett ixäskaft, å då varshað han hvar jólajänkârn kom lómmanðes. "Nu frägar han meg", tänkte bónð'n "hvaä ja gör, å då svarar ja ixäskaft, så vill han låna märra, å då sägjer'a att den ha rittâra riði riggen åf; å så vill han fälle ha ekâ, å då sägjer'a att ho ligger för krakó å håller hvarken väðr eller vatt'n." Så korn jólajänkârn han. "Guðs fréð!" sað han. — "Ixäskaft", sað bónð'n. "Hur står dä te mä dótra di?" — "Den ha rittâra rakt riði riggen åf." Nu måtte jólajänkârn te å glina. "Nå hur ä dä då mäð gummâ di?" sað' an. "Åh kjära hjertanðes", sað' bónð'n, "hó ligger alldelest för krakó, å håller hvarken väðr eller vatt'n". Nu tródde Jólajänkârn att bónð'n ha vurta' tókugr å gekk sin kós if rå honóm; men bónð'n wa fägjen han. "Dä här hvarfvä svarte ja rätt likka", mente han.