Transkriberad uppteckning

Det var en gång en konung, som rådde över ett stort och mägtigt rike, men hade till granne en annan konung, som var mycket, mycket rikare och mägtigare än han sjelf. Grannkonungen hade redan fördrifvit flera konungar vidt omkring och slagit under sig deras välden, och mer vill mer ha, säger Ordspråket. Så fick han äfven en brinnande åtrå efter detta riket. Bäst det var kom han med en stor krigshär, och hemsökte landet med eld och svärd. Konungen gick honom till mötes med sina män, men föll i striden, och så tog grannkonungen hans slott och allt hans rike. Den slagne konungen var enkling; men en son och en dotter hade han, och de voro ännu späda. När rygtet om konungens död förspordes, tog en gammal tjensteqvinna de båda barnen och flydde undan med dem till ett annat land, och bosatte sig helt nära sjelfva kungsgården uti en stor skog. Der vexte prinsen och prinsessan upp, och blefvo så väna och fagra, att ingen, som såg dem, visste sig någonsin hafva sett två så vackra barn. De vallade gummans getter och plockade bär i skogen, och den lille prinsen brukade bära dem till kungsgården. Så hände det sig att landets konung fick besök af en konung från ett främmande land, och då denne en dag fick se den lille prinsen, ville han hafva honom till småsven. Ja nog kunde det vara nöjsamt att följa en så stor herre, det förstår sig; men han visste inte om hans gamla moder i skogen — ty det trodde prinsen gumman vara — ville gifva sitt bifall dertill. Konungen lofvade honom att få gå hem och spörja henne derom, men inom tre dagar skulle han vara tillbaka med svar. Prinsen berättade för gumman, hvad konungen sagt, och som hon tyckte att anbudet var godt, gaf hon sitt bifall; men omtalade ej för prinsen, hvars faders barn han var. Prinsen skulle således blifva konungens småsven, och detta gladde honom, ty ehuru han ej visste att han var ett konungabarn, hade han dock sådant gry i sig. Men må tro det kostade allt på att skiljas från systern och den beskedliga gumman, och prinsen gret, ja han gret i tre dagar, men så följde han med konungen. Ehuru den unge konungen var en rättvis och mild herre, så längtade dock prinsen, det kan man väl förstå, mycket efter den gamla gumman, som han trodde vara sin moder, men ännu mycket mera efter sin väna syster, och för att ständigt hafva henne för sina ögon uppritade han hennes bild på väggen i sin kammare. Alla, som sågo den, kunde ej nog prisa dess skönhet, och ett stort tal härom spred sig bland hof folket. Slutligen kom det äfven för konungens öron och det lysste äfven honom att se bilden, och han kunde ej taga sina ögon derifrån. "Är detta din syster?" sporde han. Prinsen bejakade detta. "Är hon verkligen så fager?" Ja prinsen mente att så var, men som tre år nu voro förgångna, sedan han lemnade henne i deras gamla hem i skogen, var hon troligtvis nu mycket fagrare. Konungen fick häraf stor, hug till henne. "Jag har länge ämnat att gifta mig" - sade han "och är din syster så fager som denna bild, så skall hon och ingen annan blifva min gemål." Prinsen fick straxt befallning att hemta henne, och som han skulle färdas öfver hafvet för att komma till sitt gamla hem, lät konungen utrusta ett stort skepp, och med detta afseglade prinsen. När nu prinsen kom till det konungarike, der han syster bodde hos den gamla gumman i skogen, skyndade han att uppsöka henne. Och nu kan man väl veta att det blef en fröjd och en glädje. Under de tre åren, som prinsen varit borta, hade prinsessan vext upp, och var nu den fagraste ros, som någon menniska kunde få under sina ögon, och så vacker den bild än varit, som prinsen uppritat i sin kammare, så var den dock ej att likna vid prinsessan sjelf; ty nu var hon så skön, att det var omöjligt att återgifva hennes bild. Prinsen framförde konungens ärende, och prinsessan blef deröfver både glad och sorgsen; ty huru skulle hon, en dotter till en fattig gumma i skogen, kunna blifva en konungs brud? Var det möjligt? Nej, derpå var ej att tänka. Men gumman mente annat hon, och nu först förtalde hon för prinsen och prinsessan om deras härkomst och så blef det beslutadt att prinsessan skulle följa med sin broder. Det gjorde väl henne ondt att lemna gumman, men då den gamla alldeles inte ville följa med, "hon vore bara till besvär", sade hon och kärt i alla fall får gifva vika för kärare; så kunde detta ej hjelpas. När allt var redo och prinsen skulle afsegla med prinsessan gaf gumman dem sin välsignelse, "men", sade hon till prinsen, "somna icke på resan öfver hafvet, ty då kan det hända eder någon olycka." Detta lofvade prinsen. Vid afskedet gaf gumman prinsessan en liten hund. "Se här", sade hon, "är min lilla Silfverring, tag den och var öm om honom, kanhända kan han vara eder till någon nytta." Prinsessan tackade för gåfvan, och skeppet afseglade med god vind. Första dagen gick allting bra, och prinsen vågade ej tillsluta sina ögon. Likaså andra dagen. Men på tredje dagen, då de ej voro långt från land, lade prinsen sitt hufvud i prinsessans knä och insomnade tungt. Länge hade han ej sofvit förr än ett starkt brusande förspordes, och hafsfrun steg upp ur hafvet och ombord på skeppet med sin dotter, som var ful och stygg som ett troll. Hafsfrun lade den sofvande prinsens hufvud i sin dotters knä, men den fagra prinsessan tog hon med sig och sade till henne i det hon försvann: "Tre thorsdagsqvällar får du komma till kungsgården, men aldrig mer!" — Den lilla hunden blef emedlertid qvar på skeppet, och då han började tjuta, vaknade prinsen. Han ihogkom nu den gamla gummans förmaning, och såg sig oroligt omkring. När han nu märkte den fula qvinnan — ty skapad som en menniska var hon ändå, så troll hon än var — blef han utom sig af förskräckelse och visste ej rätt hvad han skulle göra, men nu då de voro så nära fanns ej annat råd än att begifva sig i land. Konungen hade emedlertid kännt en så stark längtan efter den väntade undersköna flickan, att han var dem till mötes på stranden, och när han nu i stället fick se det fula trollet, blef han ursinnig af vrede och befallte att prinsen skulle hängas. Prinsen berättade väl huru han fört sin syster ombord, och att hon varit der i två dagar; men huru hon försvunnit kunde han ej uppgifva. "Jag insomnade i min systers knä, och när jag uppvaknade fann jag detta leda trollet i stället. Dock synes det mig som en dröm, att ett hafstroll tagit min syster, och att trollet utropat: Tre thorsdagsqvällar får du komma till kungsgården, men aldrig mer." Och när nu det manskap, som varit med prinsen, enhälligt förklarade att den flicka han medfört från det främmande landet var den fagraste mö, de någonsin skådat, gaf konungen uppskof med dödsstraffet öfver tre thorsdagsnätter; men kom den förlorade systern ej till rätta, så skulle prinsen hänga. Prinsen blef nu insatt i tornet och bad så vackert att han skulle få taga sin systers lilla hund Silfverring med sig. Ja det kunde han väl få, och så fick Silfverring följa med i tornet. Men trollpackan fick följa med upp på kungsgården och konungen visade henne all möjlig höflighet. När första thorsdagsqvällen kom befallte konungen att vakt skulle utställas, och så skedde äfven. Vakten såg en skön qvinnohamn sväfva förbi, men då de ville gripa henne, var det som om de varit fastnaglade vid marken. Skepnaden gick fram till slottet sägande: Sofver folk? Sofver fä? Sofver min broder i tornet? Sofver trollet på konungens arm? Vak upp du lilla Silfverring, Och släpp din matmoder in! Då kom Silfverring ut och öppnade porten, och sedan prinsessan beskådat sin broder och smakat af de kosteliga rätter, man för henne uppdukat, vände hon åter och försvann. Om morgonen berättade väktarne allt detta för konungen, och då han frågade dem, hvarföre de ej tagit fast henne, svarade de, att de varit likasom fastnaglade vid jorden. Konungen ville ej sätta tro dertill, utan blef vred och påstod att de sofvit. Men den stackars prinsen han satt i tornet och sörjde svårliga, och lilla Silfverring kunde ej trösta honom. Andra thorsdagsqvällen kom, och konungen befallte ut dubbelt så stor vakt och alla sina generaler och amiraler, och var konungen sjelf med. Likasom förra gången sågo de den sköna qvinnohamnen sväfva förbi, men då de ville gripa henne fatt, voro de alla såsom fastnaglade vid marken. Skepnaden gick fram till slottet sägande: Sofver folk? Sofver fä? Sofver min broder i tornet? Sofver trollet på konungens arm? - Vak upp du lilla Silfverring, Och släpp din matmoder in! Då kom Silfverring ut och öppnade dörren, och sedan prinsessan besökt sin broder i tornet och smakat af de kosteliga rätter man för henne uppdukat, vände hon om och försvann. Konungens harm, då han såg den undersköna varelsen och ej kunde röra sig ur fläcken, kan man lätt begripa; men hvad skulle han väl göra; emot förtrollningen fanns det ingen hjelp. När prinsen uppe i tornet erfor detta blef han alldeles tröstlös; ty nu fanns det ingen bot; och då det gått så illa två gånger, så kunde det väl ej gå bättre den tredje. Lilla Silfverring sökte väl att trösta honom, men det var då alldeles omöjligt. Prinsen gret både natt och och dag, och allt svårare ju närmare den sista thorsdagen nalkades. Slutligen sade Silfverring: "Vill du lofva att icke älska någon högre än mig, så skall jag se till hvad jag kan göra." Nej hur kunde väl prinsen lofva detta, att älska en hund mer än sin allra käraste syster, det var då alltför mycket begärt. Men huru det var, så lofvade han det till slut. Då sade Silfverring, om konungen skär sig i namnlösa fingret på venstra handen och dryper 3 droppar deraf i den framsatta maten, så löses förtrollningen, och han kan taga henne. Nu bad prinsen fångvaktaren att han skulle få tala vid konungen, och det fick han också. Konungen kom sjelf upp i tornet, och prinsen sade honom, hvad råd han fått af Silfverring, och det ville konungen så gerna, så gerna följa; och han följde det också, och gjorde som honom sagdt var. Då tredje thorsdagsqvällen kom, och konungen drupit tre droppar blod i venstra handens namnlösa finger i den för prinsessan framsatta maten, satte han ut vakt öfverallt omkring kungsgården, och var sjelf med också. Likasom förut sågo de den sköna qvinnohamnen, men då de ville taga henne fatt, voro de likasom fastnaglade vid jorden. Skepnaden gick fram till slottet sägande: Sofver folk? Sofver fä? Sofver min broder i tornet? Sofver trollet på min konungs arm? Vak upp du lilla Silfverring, Och släpp din matmoder in! Då kom Silfverring likasom förut och öppnade dörren, och sedan prinsessan besökt sin broder i tornet, började hon smaka af de kosteliga rätter, man för henne uppdukat, och vid hon sväljde den första biten löstes förtrollningen, och konungen och hans män blef lösa och skyndade fram. Konungen tog prinsessan i sin famn och fann till sin stora glädje att det var ingen qvinnohamn utan en verklig qvinna, den fagraste han någonsin skådat. Om morgonen förr än dager vart ljus blef prinsen utsläppt ur tornet, och man kan väl tänka sig hans glädje. Nu berättade han för konungen om sin och systerns härkomst och konungsliga börd, och allt var ju så godt och så bra, de kunde önska sig. Men konungen gick upp till trollet. "I dag har jag en svår dom att fälla" — sade han — "och behöfver Edert råd". — Ja det ville trollet gerna gifva. "Huru bör den straffas"- frågade konungen — "som skiljer två älskande åt." "Jo den bör rullas först i en tjärtunna, så i en fjädertunna och sedan i en spiktunna, så länge en bit finnes hel." — "Då har du nu fällt din egen dom, du leda troll", sade konungen, och domen blef straxt verkstäld. Sedan nu det leda trollet blifvit dödadt var allt idel glädje och lust i kungsgården och konungens bröllop med den fagra prinsessan tillrustades med all flit, ty storståtligt skulle det blifva, som man väl kan förstå. Men den som ej var glad var Silfverring. Han sörjde och gret i löndom, ty prinsen hade ej hållit ord. Dock snart kom prinsen ihog sitt löfte, och när han besinnade, att utan Silfverring hade han nu varit hängd och systern för alltid förlorad, blef den lilla hunden honom så kär, ja kärare än systern sjelf, och hundens sorg förbyttes i glädje. En dag — och det var just dagen före konungens bröllop sade Silfverring till prinsen att han skulle hugga hufvudet af honom. Detta skar prinsen i hjertat. "Kärasten min", sade han, "huru skulle jag kunna göra det ?" "Jo", sade hunden, "det måste du göra, om du älskar mig." — Nej det öfvergick då prinsens förstånd, och det ville han då för ingen del i verlden göra; men hunden bad så ifrigt, att, ehuru det sved i hjertat, gjorde han det ändå, och se — framför honom stod den allra skönaste prinsessa, ja så skön, att ingen kunde säga hvilken af de båda prinsessorna var skönast. Och nu blef det ett dubbelt bröllop, och det räckte i många dagar och räcker väl än för allt hvad jag kan veta.