Transkriberad uppteckning

Det var en gång en fattig torpare, som bodde med sin hustru långt afsides i den villande skogen. Han hade två barn, en son och en dotter. Som man väl kan förstå var det ofta knappt med födan, och så hände det sig en dag, då gumman kokat gröt till qvällsmat, att gubben och hon kommo i träta om hvem som skulle skrapa grytan. Gubben påstod att ingen hade bättre rätt dertill än han, som fick släpa och träla för att skaffa födan; men gumman mente att ingen annan kunde hafva skraprätt än hon, som kokat gröten. Sedan de sålunda trätt och skuffats en stund vid spiseln tog gumman grytan och sprang ut; gubben efter med slefven. Barnen voro nu ensamma i stugan och väntade den ena dagen efter den andra att föräldrarne skulle återkomma, men förgäfves. De voro och förblefvo borta. Som de nu trodde att de gamle omkommit i skogen beslöto de att dela bohaget sins emellan. Allt hvad som fanns sedan de gamle sprungit bort med slefven och grytan var en ko och en katt. Båda ville naturligtvis hafva kon, men som pojken var äldst påstod han att ingen kunde hafva bättre rätt till kon än han. Flickan gret väl, men måste dock gifva efter och nöja sig med katten, och det var allt hvad hon fick efter sina föräldrar. Sedan de sålunda skiftat arfvet lemnade de stugan och gingo åt hvar sitt håll för att försöka sin lycka i verlden. Pojken begaf sig till närmaste stad, sålde der kon och förstörde penningarne; och hvart han sedan tog vägen är ej godt att veta. Men flickan vandrade af åt ett annat håll, och lät katten springa före och visa vägen, ty hvartut det bar kunde just vara detsamma tyckte hon. Huru länge hon vandrade kom hon slutligen till en stor och fager kungsgård. Då sade katten till sin matmoder: "Gör nu som jag säger, så skall du aldrig ångra det." Flickan blef naturligtvis högeligen förvånad då hon märkte att katten kunde tala, och tänkte som så: "Kan han tala, så kan han väl tänka också, och kanske är han slugare än jag tror. Det torde derföre vara bäst att följa hans råd." — "Nu skall du taga af dig dina gamla paltor och sätta dig i ett högt träd", sade katten, "och låt mig sedan styra för resten". Ja flickan gjorde som katten bad, klädde af sig och steg upp i ett stort träd; men katten sprang fram till kungsgården och ropade af alla krafter: "Hjelp, hjelp den ädla prinsessan af Kattenborg!" När hoffolket hörde detta, blefvo de storligen förvånade, ty någon katt som kunde tala fanns icke der i landet, och då katten idkeligen ropade: "Hjelp, hjelp den ädla prinsessan af Kattenborg!" sände de bud till Konungen härom. Konungen lät genast kalla in katten, och då han inkommit i salen bugade han sig och slog en så stor bugt på ryggen att ingen af hofmännen kunde buga sig mera höfviskt än han. Då nu konungen sporde hvad han mente med sitt ropande svarade han: "Den sköna prinsessan af Kattenborg har på en resa blifvit överfallen af röfvare, och plundrad in på bara kroppen och detta har skett i Edert land och helt nära Edert eget slott", tillade han poliskt. Konungen, som tyckte det vara stor skam att slikt skulle kunna hända i hans rike och dertill tätt invid hans egen kungsgård, befallte genast att de prydligaste kläder skulle framtagas och sände så ut sina tjenare med förgyllande vagn för att bjuda den sköna prinsessan till gäst och föra henne till kungsgården. När nu flickan blifvit iklädd de granna kläderna, kunde väl ingen tro annat än att hon var en verklig prinsessa, ty hon hade det fagraste anlete, det hvitaste skinn, och dertill de klaraste ögon. Konungen fick genast stor hug till henne och ville hafva henne till gemål, men den gamla drottningen, hans moder, anade oråd och frågade hvarest den sköna prinsessan hade sitt slott. Flickan svarade som katten lärt henne: "Mitt slott heter Kattenborg och ligger långt, långt bort härifrån i det landet der kattorna kunna tala." Detta var väl godt och väl, men något sådant land hade Drottningen aldrig hört omtalas, och beslöt derföre att närmare pröfva prinsessan för att erfara om hon verkligen var en konungadotter. När det led emot qvällen och sängen skulle redas lät Drottningen lägga en ärt under bolstren och vore det en verklig prinsessa skulle hon nog märka det, mente hon. Men katten såg detta, ty han visste att smyga sig fram öfverallt, och berättade det för sin matmoder. Om morgonen då Drottningen sporde huru prinsessan sofvit, svarade flickan, som katten lärt henne, att hennes sömn varit god. "Men nog brukade jag sofva bättre i min säng på Kattenborg, ty det föreföll mig som jag haft ett stort berg under bolstren." Drottningen tyckte väl att detta antydde kungligt blod, men beslöt att pröfva henne närmare. När sängen reddes den andra qvällen lät drottningen lägga 3 små gryn under bolstren, och vore det en verklig prinsessa skulle hon nog märka det, mente hon. Katten höll sig äfven nu framme och berättade för sin matmoder hvad skett var. Om Morgonen då Drottningen sporde huru prinsessan sofvit, svarade flickan, som katten lärt henne, att sömnen varit god, "men" — tillade hon "nog brukade jag sofvabättre i min säng på Kattenborg, ty det föreföll mig som jag haft tre stora stenar under bolstren". Drottningen tyckte väl att detta antydde kungligt blod, men ville dock pröfva henne närmare. Tredje qvällen, när sängen skulle bäddas, befallte hon derföre att ett tagelstrå skulle läggas under bolstren. Vöre det en verklig prinsessa skulle hon nog märka det, mente hon, men katten var äfven nu på sin vakt och omtalade detta för sin matmoder. Om morgonen när Drottningen sporde huru prinsessan sofvit, svarade flickan, som katten lärt henne, att sömnen varit god, men att hon brukade sofva bättre i sin säng på Kattenborg, ty det hade förefallit henne; som om en jernstång legat tvärt öfver sängen. Nu kunde det väl som om Drottningen hade fått bevis nog; men hon beslöt att ännu en gång försöka prinsessan. Det hade regnat starkt om natten, och derföre föreslog Drottningen en lustvandring i trädgården. Katten som nog kunde förstå att Drottningen ännu en gång ville försöka hans matmoder, strök sig emot henne till ett tecken att hon skulle vara på sin vakt; och när de kommo ut i trädgården och hofdamerna började skörta upp sig, för att ej nedsöla sina kjortlar, lät flickan sin guldstickade klädning släpa i smutsen. Drottningen sade då: "Akta Eder klädning Prinsessan!" Men då katten i detsamma strök sig emot henne svarade hon stolt: "Hvarföre så? Det finnes väl flera sådana här än denna? På mitt slott Kattenborg har jag visst öfver trehundrade guldtygskjortlar." Drottningen behöfde ej vidare prof, ty nu var det alldeles gifvet att prinsessan var ett konungabarn; och då konungen alltjemnt fortfor med sitt frieri, gaf hon sitt bifall till giftertnålet; och flickan sade ej heller nej, fast hon - det förstår sig - gjorde sig mycket nödbjuden. En dag då hon satt och talade vid konungen kom hon att blicka ut genom fönstret, och hvad fick hon se? — Jo ingenting mer och ingenting mindre än sina föräldrar, som kommo löpande af alla krafter; gumman före med grytan och gubben efter med slefven. Nu kunde hon då omöjligt hålla sig allvarsam, utan började att skratta så förtvifladt att konungen blef högligen förvånad deröfver. "Men hvad i all verlden kan det vara som så väcker Edert löje, skönaste prinsessa?" sade han. Katten strök sig hårdt emot henne, ty han vek aldrig från prinsessans sida och vaktade henne från att säga något, som kunde röja henne, och flickan förstod straxt att sanningen fick hon ej säga. Hon svarade derföre: "Jo, jag må väl skratta jag, då jag tänker på Edert slott, som är af bara sten, då deremot Kattenborg blänker af guld och silfver." När konungen hörde detta blef han högligen förvånad och fick ett stort begär att se det granna slottet. "I morgon resa vi till Kattenborg", sade han, "ty det lysster mig att se alla dess herrligheter". Nu blef flickan illa till mods och hade så när dött på stället af idel förskräckelse; men katten jamade i detsamma, och då kunde hon förstå att han funnit på något råd; och så blef det beslutadt att de skulle resa den följande dagen. När flickan kom upp på sin kammare började hon gråta, ty visst hade allting gått väl hitintills, men huru katten skulle kunna skaffa henne ett slott, som lyste af idel guld och silfver, det kunde hon ej begripa. Men katten påstod att dermed hade sig ingen fara, om han blott fick springa före och visa vägen, och det lofvade prinsessan att han skulle få. Om morgonen var allt redo för affärden. Konungen åkte med prinsessan i en gyldene karm och hans hofriddare redo på ömse sidor. Men katten sprang före och visade vägen. När de hade åkt genom tre konungariken kommo de till en stor äng och der gick en ofanteligt stor mängd oxar och kor i bete. Katten sprang nu ett stycke i förväg och sade till Wallaremännen: "Här kommer en stor konung resande efter mig, och om han spörjer hvem som eger denna boskap så svara då att den tillhör prinsessan af Kattenborg och om I gören så som jag säger skolen I blifva rikligen belönade." Boskapen tillhörde väl en mägtig jätte som het Periferilerigerimini, men vallaremännen lofvade dock att göra som katten bad dem; och när nu konungen frågade hvem som egde den ofantliga boskapshjorden, svarade de, som katten bedt dem, att den tillhörde prinsessan af Kattenborg; och konungen gladde sig mycket deråt. När de rest ett stycke vidare kommo de till en annan ofantlig äng, der en oräknelig massa menniskor arbetade med liar och räfsor. Katten sprang i förväg och sade till arbetsfolket: "Här kommer en stor konung resande efter mig, och om han frågar hvem som eger denna ängen, så svaren då att den tillhör prinsessan af Kattenborg; och om I gören så som jag sagt Eder skolen I blifva rikeligen belönade." Ängen tillhörde väl den mägtige jätten Periferilerigerimini, men folket lofvade ändock att göra så som katten sagt dem. Och när nu konungen kom och frågade hvem som egde denna ofantliga ängen, svarade de, att den tillhörde Prinsessan af Kattenborg. Konungen gladde sig mycket deråt och beundrade sin gemåls vackra egor. När de så hade rest ännu ett stycke kommo de till ett vidsträckt sädesfält der en ofantelig folkmassa var sysselsatt att med liar och skäror afmeja säden. Katten sprang äfven nu i förväg och sade till arbetsfolket: "Här kommer en stor konung resande straxt efter mig och om han frågar hvem som eger detta fältet, så svaren då att det tillhör prinsessan af Kattenborg. Och om I gören så som jag sagt Eder skolen I blifva rikeligen belönade." Fältet tillhörde väl den mägtige Jätten Periferilerigerimini, som bodde ej långt derifrån i ett stort slott, som lyste af guld och silfver; men arbetsfolket lofvade ändock att göra så som katten sagt dem. Och när nu konungen kom och frågade hvem som egde det ofantligt vidsträckta fältet svarade de att det tillhörde Prinsessan af Kattenborg. Konungen gladde sig mycket deråt och beundrade sin gemåls vackra egor. När det led emot aftonen kommo de till en by. Då sade prinsessan: "Här skola vi taga nattläger, ty jag vill skicka min katt före att anmäla vår ankomst, så att allt är i ordning då vi komma." Detta syntes konungen vara väl tänkt och så blef det beslutadt att de skulle stanna i byn öfver natten, men katten sprang före såsom bestämdt var och styrde sin väg rakt på det granna slottet, som lyste af guld och silfver. Der bodde den förfärlige jätten Periferilerigerimini, och detta visste nog katten, men icke desto mindre gick han fram till slottet och bad en gammal Ulf, som var dörravaktare, att han skulle få tala vid jätten. Ulfven hade nog lust att genast äta upp katten, men då han så bestämt yrkade att få tala vid jätten tordes han ej följa sitt glupska begär. Jätten var alldeles nyss uppstigen ur sin säng, ty såsom andra jättar sof han om dagarne emedan han ej tålte att se solen, och var han nu vid det bästa lynne. När den gamle Ulfven förtalde honom att det var en katt, som ville tala vid honom, började han skratta så att hela slottet skakade dervid, och befallte att katten skulle insläppas. Ulfven förde nu katten genom den ena stora salen efter den andra, och fastän jättens hoffolk bestod af idel ulfvar och björnar och andra vilda djur, så steg dock katten dristeligen på och kom så in i sofkammaren. Han bugade sig ödmjukt för jätten och framförde sitt ärende. "Kring hela vida verlden har jag farit", sade han, "och öfverallt hvart jag kommit har jag hört sägas att ingen fanns som egde större förmåga att skifta hamn än den store och väldige jätten Periferilerigerimini. Och nu är min ödmjuka begäran att I velen visa mig ett prof derpå." Jätten fann sig smickrad af det stora rygte, som han nu fick höra omtalas, och sade att han gerna ville göra en så långväga resande till viljes. Dermed förvandlade han sig till ett stort Lejon, och började ryta så förfärligt, att hela huset skakade, och katten sjelf, så modig han än var, måste hoppa upp på spiselkransen. Jätten skrattade åt hans rädsla och frågade om han sett något sådant förut? Jo, det hade nog katten sett, fastän han aldrig hört något Lejon ryta så förfärligt. Men det vore ändock nöjsamt att se ännu ett prof på hans konstfärdighet. Jätten skiftade nu åter hamn och blef en förfärligt stor björn, som brummade så att det grånade efter det, och katten måste upp på spiselkransen igen. Jätten skrattade åt hans rädsla och frågade om han sett något sådant förr? — Jo det hade han då gjort, men aldrig hade han hört någon björn brumma så förfärligt. Han sporde nu om Jätten kunde antaga hamn af något mindre djur, ty det mente han vore vida större konst och kunde han antaga hamn af en råtta så vore han vida skickligare än alla andra jättar, ty det hade ännu aldrig någon jätte gjort. "Inte det", sade jätten, som nu var rigtigt i farten att visa sin konstfärdighet, "passa då på, så skall du få se!" Och nu förvandlade han sig till en liten råtta och började springa omkring i rummet; men då var katten ej heller sen, utan skyndade fram och bet ihjel honom. Dermed löstes också den förtrollning, som hvilat öfver slottet; och ulfvar och björnar och alla de vilda djur i slottet voro, skiftade hamn och blefvo de fredligaste menniskor igen, som de förut varit. De skyndade alla fram till katten, tackade honom, som friat dem från deras förtrollning, och frågade huru de skulle visa honom deras tacksamhet. "Jo", svarade katten, "om en stund kommer min matmoder, prinsessan af Kattenborg, och I skolen vara hennes underdåniga tjenare." Ja det lofvade de alla. Och sedan katten utdelat närmare befallningar om prinsessans emottagande vände han åter till sin matmoder. När nu konungen kom fram och fick se det fagra slottet, som lyste af guld och silfver, blef han högligen förvånad och glad; men ingen kunde väl blifva det mera än den fattiga torpareflickan, som nu hade blifvit en verklig prinsessa af Kattenborg. Snart firade hon också sitt bröllop med stor prakt och ståt; men midt under bröllopsfesten kom hon att kasta sitt öga ut genom fönstret, och då fick hon än en gång se sina föräldrar springa förbi, gumman före med grytan och gubben efter med slefven, och så bar det af med dem öfver berg och backar, der de väl springa ännu. Katten, som gjort prinsessan så stora tjenster, blef upphöjd till Mästerkatt öfver alla kattor i hela konungariket och fick dricka bara grädden och det ur guldskål vid konungens bord, men om han någonsin tog några rottor mera, det har jag aldrig hört omtalas.