Transkriberad uppteckning

För en hundra år sen var det mycket utav påskkäringar här, och det är sant med, det skall jag tala om. En spädkalv vi hade, den hade di jaggu haft och ritt på, det är då så sant, och en påskmorron hade di klippt alla våra får mellan öronen. Kapten Ali var själve förman för påskkäringarna. Di hade gjort något ont och blidde anklagade utav folk och blevo förda inför rätten. Och kapten Ali gick fram till domarn och klappan' på axeln och fråga'n: "Ska han döma oss i dag?" sa hon, och då blev han som förlamad och dugde inte till något sedan. Han kunde då inte göra något vid det den gången. Kapten Ali och hennes sällskap, di hade lockat med sig en tös, som var alldeles okunnig. Och så kom di då till själve Bisen. Och han hota dem, för att di hade tatt med sig den däre nybörjarn, för den kunde röja dem allihop, sa han. Och Bisen bet tösen i fingern, så hon blödde och skulle skriva in henne med det blodet, men då ryckte hon till sig fingern, så han aldrig fick till sig något blod. Hon ville inte vara med i det där kompaniet, och hon slapp då ifrån det. Men hon fick aldrig vara i fred för djävulen sedan, och till sist måtte di sätta na i ett kar och öppna livådern på na, så hon fick slippa. Kapten Ali och di andre påskkäringarna kom till sin husbond om påsk, och då fick di vänta på'n, och då fråga di honom, varför han dröjde så länge, och då sa han, att han hade varit uppe i Bergslagen och hjälpt en piga och mördat ett barn, sa han.