Månsarps, Småland
Om skogsfrun ock hännes son
Det var en som var på skogen ock högg kolaved. Ock när det led mot middag, så kom hans hustru med mat till honom, ock han åt, ock sen så la de sig ock vilade, ock hon blev med en pojk efter det. -Men det var inte hans gumma ändå, för det var skogs¬frun, fast hon hade gjort sig sådan. Ock när hon skulle gå, så sa hon, att hon ville ha hans yxa. »Vad skall du med den till?» sa han. »Jag har väl inte någon annan än denna här, ock den behöver jag.» Men hon gav sig inte, så han fick lov att ge hänne en, som han hade i ett annat hygge. Ock efter en stund, när hon var gången, så kom den riktiga gumman med mat till honom. »Vad nu», sa han, »är du allt här igän.» — »Nej, jag har väl inte varit här», sa hon. Ock då började han allt fundera, hur det var fatt.
Ock en annan gång, när skogsfrun korn på samma vis, så bad hon, att han skulle sätta stämpel på yxan. Ock han skrev dit sitt namn på skaftet.
Han var smed med, den bonden, ock när han blev gammal, så rådde han inte gå ut på skogen, utan var hemma i smedjan. Så en dag kom det en pojk till honom, för han skulle laga en yxa. Ock när han fick se hänne, tyckte han: »Fan i mig är inte detta min yxa?» — »Jaså», sa pojken, »fan i mig är inte han min far».
Ock den pojken brukade de kalla Pottetorps here. Ock det var en redig en. De skulle fälla träd, ock de andre de fick lov att hugga isär det i småbitar, för att rå med det, men han tog hela trädet på axeln, ock så tog han ett till, ock en av pojkarna satte sig uppepå. Ock när han kom på gården, så kastade han av sig bördan, så den andre han trillade ner ock slog av sig benet. »Jaså jag hade en broms på, det visste jag inte», sa han. Ock så skulle de täcka ett tak en gång, ock de visste inte, hur de skulle bära sig till att få upp det, timret ock stickorna. »Å, laga till det ni bara», tyckte han, »så skall jag allt ha upp det». Ock han tog det i famnen hela hästlass ock oxlass ock bar upp det, ock sen gjorde han det färdigt på ett par timmar.
Men han var inte god att råka ut för. De var osams ett tag, ock de skulle ge sig till att slå honom. Men då sa han bara: »Var så god ock häng dig fast». Ock där blev de hängandes hela raden vid honom. Ock sen fick de springa, så de kunde slita upp sig. För han tog sju mil i steget, så han var nära att öda dem.
Ock han var på skogen en dag ock högg sig en väldigt stor björk ock bar hem; men när han skulle lässa av sig det, så kastade han storänden i backen, så toppen han vispade till, så pojken han for iväg så långt, så han kom inte igän på sju år. Ock då hade han varit ock bundit ihop sjustjärnorna. Se de hade väl varit som van¬liga stjärnor förut, men han plockade väl ihop dem, så de sitter i en enda klunga.
Så det var obegripligt vad han var stark, fast han var så liten. Han var då så liten ock spinkig, ock han hade inte skor större än en karltumme. Ock de andre pojkarna var så arga på honom förstås, för de rådde aldrig med komma åt honom. Men så hade de kommit ihop fyrahundra för att slå honom, men då han fick se dem, så tog han ock lyfte byggningen i handen, ock då blev de rädda förstås, så de sprang sin väg. Ock åt gjorde han, den heren: så mycket som de körde till honom med ett par hästar, det åt han upp.