Transkriberad uppteckning

Det var en dräng hos min far, när jag var liten. Ock det var en redig slarver, ock drogs gjorde han med fruntimmer, så det var rent rysligt. Ock det var inte gott att komma ut för honom, för han hade allt jälp av den gamle själv. Han hade en spiritus — det vet ni väl, vad det är? — jo det är en ande, som de har i ett glas, som drar till dem pängar. Han hade fått en svartkonstbok av honom också, ock med den lockade han kvinnfolken till sig. Han brukade abbas med oss, min syster ock mig, ock sa, att om han ville, skulle han allt få oss till att gå till honom nakna om nätterna, utan att vi visste om det. Ock vi var farligt rädda för honom, ock förvetua var vi med förstås till att få se en beta i svartkonstboken. Så var det en gång vi satt ock spann, så såg vi, att drängen hade glömt nyckeln kvar i chiffoniern. Vi rådde inte med hålla oss, utan gick qck öppnade, ock där låg det otäcka stycket. Hon var som en stor, tjock salmbck, ock ini var det grann, röd stil, men vi rådde inte läsa, för skriften var att läsa baklänges, förstås. Men vi hade just lagom låst igän ock kommit till våra spinnrockar, så kom drängen farandes ock bligade så lett på oss ock bullrade i stugan. För se dålighet hade allt sagt honom till. Han, drängen, friade sen till en fru fStigairio.i )dön ville inte ha honom, ock då tog han ock förgjorde hänne, så hon blev rakt ifrån sig. • Ja nu är han för längesen död, men svartkonstboken säger de är* kvar på. Hulhammar än i dag. Se hon går aldrig att flytta, den dåligheten, ock inte rår de med att förstöra hänne. De har lagt hänne i eld, men det biter inte på hänne, ock [i]fall att de gräver ner hänne i jorden, så kommer hon upp igän.