Transkriberad uppteckning
Det bodde jättar i Hermestorpa berg i Ljungby, men de flyttade därifrån. De sa, att de inte kunde stanna för Attarpa tuppar, Hermestorpa hundar, Töringe glöttar, och Ljungby kobjälla.
Scannat arkivblad
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
Fler sägner från Halland
Se alla i Halland »
Ljungby, Halland
Sagan om rövarbrudgummen
Berättelsen ursprungligen hämtad ur gammalt skillingstryck Aarnes 955 Det var en gång en mjölnare som hade en mycket vacker dotter. När hon blev giftvuxen så tänkte han "Om en hederlig friare kommer så vill jag giva henne åt honom på det hon må bliva försörjd." Nu hände det sig att en friare kom som tycktes vara mycket rik, och då fadren ej kände något emot honom så lovade han honom sin dotter, men flickan älskade honom ej riktigt som en brud bör älska sin brudgum utan hon kände en besynnerlig avsky i sitt hjärta var gång hon såg eller tänkte på honom. Fästmannen sade till henne "Varför hälsar du aldrig på mig då du är min brud?" "Jag vet intet var Ni bor," svarade flickan. "Jag bor där uti den gröna / mörka skogen." - Flickan sökte undanflykter och sade "Hur skall jag då hitta dit?" Brud- gummen svarade kom till mig om söndag ty då har jag bjudit främmande och på det du skall hitta så vill jag beströ hela vägen med aska." Om söndagen då flickan skulle gå till honom blev hon mycket ängslig och fyllde sina kjortelsäckar med ärter. Då hon kom till skogen fann hon aska strödd och följde den vägen men för vart steg hon tog kastade hon ärter till höger och vänster på marken. Hon gick nästan hela dagen och kom slutligen till ett hus som stod mitt i tjockas- te skogen. Allt var tyst och stilla och hon upptäckte ej någon levande varelse, då hon / hastigt fick höra en röst som ro- pade: "Du unga brud vänd om vänd om här i ett mördarehus du kom!" Då hon såg sig om var det en fogel som satt i en bur och ropade än en gång: "Du unga brud vänd om vänd om, här i ett mördarehus du kom Den vackra bruden gick nu vidare ur det ena rummet i det andra men hela huset var tomt och öde och ingenstädes kunde hon finna någon människa. Slutligen kom hon ned i källaren och där satt en gam- mal kvinna "Kan Ni säga mig," sade flickan, "om min brudgum bor här "Ack kära barn" sade kvinnan "du har kommit i en mördarekula. Den brudgum som väntar dig är döden. Rövarne skola / säkert mörda dig. O, ser du där har jag måst sätta en stor kittel med vatten. När de träffa dig hugga de dig i stycken och koka dig däruti och därefter äta de upp dig. Om jag intet räddar dig så är du för- lorad. Därpå gömde hon flickan bakom ett stort fat och sade: "Rör dig ej från stäl- let eljest är det slut med dig. Så snart rövarna somnat skola vi fly tillsammans, ty jag har redan ledsnat att vara här." Knappt var flickan gömd förrän rövar- na kommo hem och förde med sig en an- nan flicka. De voro druckna och hörde ej hennes jämmer och klagan, de gåvo henne vin att dricka ett glas vitt ett glas rött och ett glas gult. Då brast hennes hjärta / Därpå avklädde de henne sina vackra klä- der lade henne på ett bord huggo henne i stycken och strödde salt därpå. Då blev bruden bakom fatet förfärad lika som hon ock så skulle dö. En av mördarne blev på flickans lillfinger varse en guld- ring, men som han ej kunde få av den så tog han en yxa och högg av fingret Men fingret spratt i vädret och föll bakom fatet precis i brudens sköte. Rövaren sökte efter fingret men kunde ej finna det. Då sade en annan: Har du ock sökt bakom fatet?" "Ack" sade den gamla kvinnan kom och ät nu och låt fingret ligga. Det springer intet bort" Då slutade rövarne att söka och gingo bort att äta och / dricka, men den gamla kvinnan slog sömn dryck i vinet så att de snart somnade och snarkade. Då bruden hörde att de sovo kröp hon fram men som de lågo varv- tals på golvet måste hon kliva över dem och var högst ängslig att de skulle vakna men det lyckades henne så att hon och den gamla kvinnan kommo på flykten. Askan hade blåst bort, men ärterna lågo kvar så att de riktigt hittade vägen genom skogen. Då skogen fram till kvarnen berättade flickan för fad- ren allt det som hänt henne. Den ut- satta bröllopsdagen anlände brudgummen och mjölnaren hade låtit bjuda alla sina släktingar och bekanta. Medan de sutto / till bords kommo de överens att var och en skulle berätta något. Då sade brudgum- men till bruden: "Nåväl min vän, kan inte du också berätta något?" Hon svarade "Jag skall berätta en dröm. Jag gick genom en skog och kom till ett hus men där fanns ingen människa, bara en fågel i en bur som två gånger ropade "du unga brud vänd om vänd om här i ett mördare- hus du kom." Men min vän jag drömde bara. Då jag gick igenom alla rummen men de voro öde och tomma till dess jag kom i källaren. Där satt en gammal gumma 'Bor min brudgum här?' frågade jag, men hon svarade: 'Ack kära barn du har kommit i en rövarekula. Din brudgum mördar dig och / sedan han huggit dig i stycken skall han äta upp dig - men min vän jag drömde bara Gumman gömde mig bakom ett stort fat och strax därpå kommo rövarna och förde med sig en annan flicka henne gåvo de tre slags vin vitt rött och gult och därav brast hennes hjärta, men min vän jag drömde bara. En av rövarne blev varse en guld- ring på hennes finger som då han ej fick av den tog han en yx och högg fingret av och fingret for bakom fatet och rakt i mitt sköte. Och rövarna ville söka efter fingret men först ville de äta och dricka. Och då de hade druckit så somna- de de och jag flydde tillsammans med gumman. Och här är fingret med ringen." Och så visade bruden fram fingret. Hennes fader och hans släktingar / och bekanta reste sig nu och grepo brudgummen, och sedan de gripit honom drogo de till skogen och dräpte alla rövarna.
1926
Läs sägen →
Ljungby, Halland
Påsk
Min mammas morbror hörde det surra i luften precis som en kråka. Han sköt på det och fick då se, att det var påskäringen som på väg till Blåkulla. Man sköt mycket om påskarna förr för påskkäringarnas skull. De tålde inte krutlukten. Men 1890 slutade det upp. Påskeldar hade man för ro skull, för att de båda- de vår. Samma summa, som var påskkäring, kunde göra mjölkharar också. Hon gjorde den av två pinnar och åtta solv.
1937
Läs sägen →
Ljungby, Halland
Så rida damerna
Så rida damerna sutteli sutteli sutteli
1993
Läs sägen →