Gunvor Anér föddes i Värmland som dotter till en folkskollärare. Hon följde i faderns fotspår och utbildade sig till lärarinna vid seminariet i Skara, där hon tog examen 1914. Hennes yrkesliv kom att präglas av ett djupt engagemang för pedagogik och barns lärande. Under en betydande del av sin karriär var hon verksam som lärare i Stockholm, särskilt i Bromma. Vid sidan av katedern var hon aktiv inom Sveriges folkskollärarinneförbund och bidrog till yrkeskårens utveckling. Hon såg läraryrket som ett kall med både socialt och etiskt ansvar. Som författare och poet debuterade hon under 1940-talet. Hennes litterära produktion bestod främst av lyrik med en tydlig kristen och existentiell grundton. Dikterna reflekterade ofta över vardagens andlighet och människans sökande efter mening. Bland hennes mest uppmärksammade verk märks diktsamlingarna Facklor i mörkret och Guds barnbarn. Hennes poesi nådde en bred läsekrets och uppskattades för sin innerlighet och sitt klara språk. Hon lyckades förena den pedagogiska blicken med ett konstnärligt uttryck. Anér var en del av den kristna humanistiska traditionen i Sverige under mitten av 1900-talet. Hennes texter användes ofta i kyrkliga och pedagogiska sammanhang, vilket gav hennes författarskap en praktisk förankring i samtiden. Hon levde fram till 1967 och lämnade efter sig ett arv av både pedagogisk gärning och tidlös lyrik. Hennes röst representerar en viktig länk mellan skolan, kyrkan och den skönlitterära konsten i det framväxande svenska folkhemmet.

Gunvor Dagmar Anér, född Löfvendahl den 18 december 1892 i Högeruds socken, Värmland, död den 9 september 1967 i Stockholm, var en svensk lärarinna och poet.