Daniel Defoe föddes omkring 1660 i London som son till James Foe, en framgångsrik ljusstupare och medlem av slaktarskrået. Familjen tillhörde nonkonformisterna, det vill säga protestantiska avvikare som stod utanför Engelska kyrkan, vilket präglade Defoes tidiga uppfostran och hans livslånga försvar för religiös tolerans. Han utbildades vid prästseminariet i Newington Green med målet att bli icke-konformistisk präst, men valde tidigt att i stället ge sig in i affärslivet. Som affärsman prövade han lyckan inom en rad olika branser, från strumpimport till tegelbruk, men drabbades upprepade gånger av ekonomisk ruin och konkurs. Vid sidan av sina affärer tidigt i livet visade Defoe ett starkt intresse för politik och offentlig debatt. Han gjorde sitt första stora avtryck som författare med den satiriska dikten The True-Born Englishman år 1701, där han drev med xenofobin riktad mot kung Vilhelm III och hans utländska ursprung. Dikten blev en enorm försäljningssuccé och gav Defoe status som en vass politisk aktör och pamflettförfattare. Hans skarpa penna ledde dock snart till konflikter med makthavarna, särskilt sedan han år 1702 publicerat den ironiska satiren The Shortest Way with the Dissenters. Den satiriska skriften missförstods av både regeringen och hans egna trosfränder, vilket resulterade i att Defoe arresterades och dömdes till böter, fängelse och tre dagar i skampålen. Enligt legenden ska den folkliga synen på hans straff ha varit så välvillig att åskådarna i stället kastade blommor på honom och skålade för hans hälsa. Under sin tid i Newgate-fängelset grundade han tidskriften The Review, som kom ut regelbundet i flera år och räknas som en föregångare till den moderna journalistiken. Genom tidningen kommenterade han flitigt tidens inrikes- och utrikespolitiska händelser. Förutom journalistiken och de politiska skrifterna utförde Defoe uppdrag som hemlig agent och informatör åt regeringen, där han bland annat arbetade för att säkra unionen mellan England och Skottland år 1707. Hans författarskap fortsatte att blomstra i skuggan av dessa ombytliga uppdrag, och det var först på ålderns höst som han skapade de verk som skulle säkra hans odödliga litterära rykte. År 1719, vid nästan sextio års ålder, utkom hans mest kända roman, Robinson Crusoe, som blev en omedelbar succé och har kommit att betraktas som en av den engelska romanens hörnstenar. Framgången följdes upp med flera andra betydande berättelser i pseudobiografisk stil, såsom äventyrsromanerna Captain Singleton, Moll Flanders och Roxana, samt den historiskt detaljerade skildringen A Journal of the Plague Year, som handlar om Stora pesten i London 1665. Defoes realistiska berättarteknik, präglad av ett till synes äkta dokumentärt tilltal, skapade en illusion av verklighet som fängslade läsekretsen. Hans texter speglar den tidiga upplysningstidens fascination för individens frigörelse, empiriskt vetande och ekonomiskt företagande. Under sina sista levnadsår drabbades Defoe återigen av ekonomiska svårigheter och drogstider, till stora delar på grund av gamla skulder och fortsatta rättstvister. Han tvingades gå under jorden och leva i skymundan undan sina borgenärer under de sista åren av sitt liv. Daniel Defoe avled i döljsmål den 24 april 1731 i Moorfields i London och begravdes på kyrkogården Bunhill Fields, som traditionellt tog emot nonkonformister. Hans omfattande författarskap, som omfattar flera hundra titlar, har gjort honom till en av den engelska litteraturens mest inflytelserika gestalter.