Erik XIV föddes den 13 december 1533 på slottet Tre Kronor i Stockholm som son till kung Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg. Han fick en tidstypisk renässansuppfostran med omfattande kunskaper i bland annat språk, matematik, astrologi och historia, vilket gjorde honom till en av Sveriges mest bildade regenter. När han besteg tronen 1560 inleddes en maktkamp mot adeln och hans egna bröder, där han sökte stärka kungamakten genom att knyta erfarna ofrälse rådgivare som Jöran Persson till sig. Utrikespolitiskt kännetecknades hans regeringstid av strider i Östersjöområdet, där erövringen av Reval i Estland 1561 blev startskottet för det nordiska sjuårskriget mot Danmark-Norge. Under krigsåren förvärrades kungens psykiska hälsa successivt, präglad av svår paranoia och misstänksamhet gentemot högadeln. Denna mentala kris nådde sin blodiga kulmen i Sturemorden 1567, då Erik med egen hand deltog i avrättningen av flera fängslade adelsmän på Uppsala slott. Efter en kortare period av återhämtning och äktenskap med sin frilla Karin Månsdotter gjorde hans bröder hertig Johan och hertig Karl uppror. Erik avsattes hösten 1568 och tillbringade resten av sitt liv i fängelse på olika svenska slott, fram till sin död på Örbyhus slott 1577, sannolikt förgiftad.