Njalssagan är den största och litterärt mest framstående av alla isländska sagor, skriven av en okänd författare under slutet av 1200-talet. Verket skildrar dramatiska händelser på Island under fristatstiden, närmare bestämt mellan åren 930 och 1020, en period som präglas av övergången till kristendomen och intensiva fejder.

Den centrala handlingen kretsar kring den vise och rådkloke lagmannen Njal Thorgeirsson som bor på gården Bergthorshval, och hans nära vän, den tapperhetstörstande Gunnar Hlidarendi från Hlidarendi. Deras relation sätts på prov av samhällets hårda normer kring heder och blodshämnd.

En katalysator för berättelsens tragiska konflikter är den sturska och kompromisslösa kvinnan Bergthora Skarphedinsdotter samt den inflytelserika men uppviglande Hrut Herjolfsson. Genom deras handlingar trappas en mindre tvist upp till en omfattande och generationsobunden konflikt.

Sagan ger en unik inblick i det medeltida isländska tinget och det juridiska system som skulle reglera konflikterna men ofta i stället förvärrade dem. Konflikten kulminerar i det skräckinjagande mordbranden då fiender sätter eld på Njal Thorgeirssons gård.

Efter mordbranden flyttas fokus till slutna uppgörelser och den slutgiltiga försoningen, där gestalt som Kari Solmundarson spelar en avgörande roll i jakten på upprättelse och slutlig fred. Författaren visar prov på stor psykologisk skärpa och en tragisk världsbild.

Verket har bevarats i flera medeltida handskrifter och utgör en hörnsten i det nordiska kulturarvet. Det ger en levande bild av nordisk mentalitet och vikingatida rättskultur.