Olof Haraldsson, senare känd som Olof den helige, föddes omkring 995 som son till Harald Grenske av Hårfagreätten. Redan som ung man deltog han i vikingatåg i Västeruropa och seglade bland annat uppför Themsen för att strida mot Ethelred II. Under sina färder kom han i kontakt med den kristna tron och döptes i Rouen i Normandie.

År 1015 återvände Olof till Norge med målet att ena landet och avsätta den danske kungen Knuten den store samt de mäktiga ladejarlarna. Med stöd av lokala hövdingar lyckades han utropas till kung och påbörjade ett intensivt arbete med att befästa kungamakten. Hans styre präglades av en fast hand och ambitionen att ersätta det gamla hednatagna tingstyret med en starkare centralmakt.

Tillsammans med biskopar och missionärer, däribland biskop Grimketel, drev Olof igenom kristnandet av Norge. Han fastslog kristna lagar på Moster ting år 1024, vilket lade grunden för den kyrkliga organisationen i riket. Denna centralisering väckte dock starkt missnöje bland den norska aristokratien som värnade sin traditionella självständighet.

När Knuten den store år 1028 återigen gjorde anspråk på den norska tronen tvingades Olof i landsflykt till Tyskland och därefter till Kievriket, där han gästade storfurste Yaroslav I den vise. År 1030 återvände han till Skandinavien för att återtaga sin krona, men mötte en övervägande här av danskvänliga stormän och upprorsmän i slaget vid Stiklestad.

Olof stupade i slaget den 29 juli 1030 och begravdes i Nidaros. Snagt efter sin död vördades han som martyr och helgon, och hans kult fick stor betydelse för hela Norden. Katedralen i Nidaros uppfördes över hans grav och blev ett av medeltidens viktigaste nordiska vallfartsmål.