Knut den store var en nordisk konung som skapade det så kallade Nordsjöimperiet och regerade över Danmark, England och Norge. Han tillhörde Gormätten och var son till Sven Tveskägg. Efter faderns död år 1014 fortsatte han striderna om den engelska tronen och besegrade Edmund Järnsida, vilket ledde till att han blev ensam herre över hela England år 1016.

Under sin tid som regent i England visade Knut stor politisk klokhet genom att ena den anglosaxiska och danska adeln samt bekräfta gamla lagar. Han gifte sig med Emma av Normandie, änkan efter Aetred II, vilket stärkte hans ställning i relation till kontinenten och den kristna kyrkan.

År 1018 efterträdde han sin bror Harald II som kung av Danmark och säkrade därmed det danska inflytandet i Östersjöregionen. Hans makt utökades ytterligare år 1028 då han fördrev den norske kungen Olof Haraldsson och utropade sig till kung över Norge.

Knut var en kristen monark som förstod kyrkans betydelse för statsbildningen och gjorde en uppmärksammad pilgrimsfärd till Rom år 1027 för att närvara vid kejsar Konrad II:s kröning. Han gynnade kyrkliga institutioner och stiftade lagar som reglerade både kyrkofrid och allmän ordning inom sina områden.

Efter hans död år 1035 i Shaftesbury begravdes han i Winchester, och det väldiga rike han byggt upp föll ganska snart sönder på grund av strider mellan hans efterträdare. Hans regeringstid betecknas ändå som en av höjdpunkterna för den skandinaviska maktutövningen under tidig medeltid.