Vladislav IV Vasa föddes i juni 1595 som son till den svenske kungen Sigismund och drottning Anna av Österrike. Han växte upp i en tid av intensiv maktkamp mellan Sverige och den Polsk-litauiska samväldet, där hans fars anspråk på den svenska tronen skapade djupa konflikter. År 1610 valdes han till rysk tsar av de bojarer som ockuperade Moskva under oårarna, men han tillträdde aldrig posten på grund av sin fars motstånd och det ryska motståndet mot en katolik på tronen.

Efter faderns död valdes Vladislav till kung av Polen år 1632. Tidigt i sin regeringstid tvingades han avvärja militära hot från grannländerna och bekräftade sin ställning genom framgångsrika fälttåg, bland annat mot storfurstendömet Moskva och det Osmanska riket. Genom Polianovfördraget avsade han sig formellt sina anspråk på den svenska kronan som tidigare burits av Vasaätten, mot en betydande ekonomisk ersättning och erkännande av hans kungatitel.

Vladislav IV var en bildad monark med ett brinnande intresse för konst, teater och musik. Han samlade en av tidens förnämligaste konstsamlingar och gynnade vetenskap och arkitektur vid sitt hov i Warszawa. Under hans styre upplevde det polsk-litauiska samväldet en kulturell blomstringstid, även om de politiska strukturerna präglades av spänningar mellan adeln och kungamakten.

Hans planer på att stärka den kungliga makten och skapa en stark Östersjöflotta motarbetades ofta av adeln, vilket begränsade hans långsiktiga geopolitiska mål. Trots detta framstår han i historien som en skicklig diplomat och militär befälhavare som navigerade skickligt i det tidiga 1600-talets stormaktspolitik. Vladislav avled i maj 1648 i Merkinė under ett försök att slå ned Khmelnytsky-upproret, vilket inledde en svår krisperiod för samväldet känd som syndafloden.