Nicolaus Ragvaldi var en svensk biskop och ämbetsman som under 1400-talet spelade en betydande roll i den europeiska diplomatiken. Han utsågs till biskop i Växjö stift år 1426 och förflyttades senare till Västerås stift år 1434. Som kyrklig ledare och diplomat representerade han Sverige vid flera viktiga kyrkomöten under Katolska kyrkans hägn.

Under sitt deltagande i Baselkonciliet på 1430-talet framträdde Ragvaldi som en skicklig talesman för nordiska intressen. I de lärda tvisterna om rangordning mellan de europeiska ländernas sändebud hävdade han med kraft Sveriges historiska särställning.

För att stärka den svenska kungamaktens och rikets prestige lanserade han den storslagna teorin om att svenskarna var ättlingar till goterna. Denna historiesyn, som hämtats från äldre krönikor, innebar att svenskarna ansågs härstamma från ett av antikens mest omskrivna folk.

Genom sina tal vid konciliet argumenterade Ragvaldi för att denna ärofulla börd gav Sverige företräde framför andra stater i rangordningen. Hans retorik fick stor betydelse för den tidigmoderna svenska nationalismen och historiebeskrivningen.

Efter tiden i kontinentala rådsförsamlingar fortsatte Ragvaldi att tjäna både kyrka och krona under unionsstriderna. Hans insatser speglar den senmedeltida lärdomskulturen där kyrkans män ofta var nationens främsta diplomater.

Nicolaus Ragvaldi avled år 1448 och efterlämnade ett otryckt och skrivet arv som länge präglade hur Sverige såg på sin egen historia och sin plats i Europa.