Gustaf II Adolf, född på Stockholms slott som son till Karl IX av Vasaätten, var Sveriges konung från 1611 till sin död 1632. Han tillhörde Vasaätten och växte upp under en period präglad av tronstrider och yttre hot från grannländerna Danmark, Ryssland och Polen.

Vid sitt tillträde till tronen vid sjutton års ålder omgav han sig med dugliga rådgivare, framför allt Axel Oxenstierna, med vilken han inledde ett långvarigt och framgångsrikt statsmannasamarbete som lade grunden för den moderna svenska centralförvaltningen.

Hans regeringstid präglades av omfattande krigföring. Han avslutade kriget mot Danmark med Knäredsfreden 1613, säkrade territoriella framsteg mot Ryssland i freden i Stolbova 1617 och förde långvariga strider mot Polen gällande Östersjöprovinserna.

År 1630 anförde Gustaf II Adolf den svenska armén i Tyskland för att ingripa i det trettioåriga kriget på protestantisk sida. Genom militära segrar vid bland annat Breitenfeld och Rain am Lech växte Sveriges ställning som europeisk stormakt.

Kungen stupade i slaget vid Lützen den 6 november 1632, där hans död på slagfältet kom att få stor mytologisk och politisk betydelse för eftervärlden. Han efterträddes av sin omyndiga dotter Kristina.

Under hans ledning genomfördes även betydande kulturella och institutionella reformer, däribland omorganisationen av Uppsala universitet och grundandet av lärosäten i de erövrade områdena.