Aun eller Ane den gamle var en svensk sagokung från Ynglingaätten som enligt traditionen residerade i Gamla Uppsala.

Enligt Snorre Sturlasson i Ynglingasagan var Aun en blid konung som tillbringade mycket tid i bön och blot till de nordiska gudarna. Efter att ha förlorat ett krig mot danakungen Frode tvingades han fly till Västergötland.

Aun låg i krig med danerna under en lång period och kom först tillbaka till Uppsala när Frode hade dött. Då var Aun själv en gammal man och firade sin återkomst med stora offerfester.

För att förlänga sitt liv offrade Aun en av sina söner till guden Oden vart tionde år. Efter att ha offrat nio av sina söner fick han av guden veta att han hade tio år kvar att leva.

När han försökte offra sin tionde och siste son, Egil, satte svearna stopp för det. De vägrade tillåta att den sista sonen offrades.

Aun dog till följd av sin höga ålder utan att ha offrat sonen. Enligt sägnen var han så svag och gammal att han inte kunde gå utan bars i en vagga, och han sög di ur ett horn likt ett spädbarn.

Aun begravdes i en stor gravhög i Gamla Uppsala, som ännu idag kallas Auns hög. Hans historia skildrar mytiska föreställningar om kungars ansvar för landets fruktbarhet och livslängd.