Brage Boddason den gamle intar en särställning som den nordiska skaldekonstens fader. Verksam under 800-talets första hälft rör han sig i det förtrollade gränslandet mellan historia och mytologi; så skicklig var hans tunga att han i eftervärldens ögon stundom sammanblandats med skaldekonstens gud, Brage. Hans främsta efterlämnade verk, Ragnarsdrápa, är en språklig katedral uppförd i den intrikata versformen dróttkvætt. Genom att skildra mytologiska scener avbildade på en praktfull sköld – en gåva från kung Ragnar Lodbrok – väver Brage samman det visuella med det auditiva i en tidig form av ekfras. Hans betydelse för den nordiska litteraturen kan svårligen överskattas; han förfinade de komplexa kenningarna, de metaforiska omskrivningar som kräver lyssnarens fulla intellektuella närvaro. Brage lär oss att språket inte blott är ett medel för kommunikation, utan ett heligt hantverk som kräver både disciplin och gudomlig inspiration. I en tid av svärd och sköldar påminde han oss om att ordet äger en beständighet som överlever även den mäktigaste krigare. Hur påverkas vår förståelse av det förflutna när gränsen mellan den historiska människan och den gudomliga arketypen suddas ut? Kan poesin vara det enda sanna vittnesbördet om en förlorad värld?