Runorna är de äldsta bevarade skrifttecknen i Norden. Ordet runa har forngermanskt ursprung och betyder 'hemlighet' eller 'viskning'.

Utvecklingen av runraden:

1. Den äldre futharken (ca 150–800 e.Kr.): Bestod av 24 tecken och användes under folkvandringstid för att rista i trä, metall och på resta stenar (t.ex. Kylverstenen på Gotland).
2. Den yngre futharken (ca 800–1100 e.Kr.): Vid vikingatidens början förenklades runraden paradoxalt nog till endast 16 tecken, trots att språket fick fler vokalljud. Detta ledde till att samma runa fick representera flera ljud (t.ex. runan kaun för k och g, tyr för t och d).

• Långkvistrunor: Normala monumentala runor, vanliga i Uppland och Södermanland.
• Kortkvistrunor: Enklare vardagsrunor, vanliga i Östergötland (Rökstenen) och Norge.

Runristarnas formel:
De allra flesta runstenar följer en standardiserad formel:
Vem som lät resa stenen + till minne av vem + släktskap + eventuell bön eller vers + ristarens signatur (t.ex. 'Öpir ristade dessa runor').

Genom Riksantikvarieämbetets digitala forskarverktyg Samnordisk runtextdatabas (Rundata) kan forskare idag söka bland tusentals runinskrifter och spåra fornsvenska ord, släktband och historiska ledungståg.