Från 1682 fram till 1901 styrdes det svenska försvaret av Det ständiga knektehållet, mer känt som det yngre Indelningsverket. Det var ett genialt system skapat av Karl XI för att undvika de brutala och avskydda utskrivningarna av unga bondpojkar som plågat landet under 1600-talets krig.

Hur fungerade rotesystemet?

Bönderna i varje socken delades in i rotar (vanligtvis 2 till 4 gårdar per rote): Rotens plikt: Rotebönderna var befriade från direkt krigstjänst mot att de tillsammans anställde en duglig karl som knekt (infanterist), ryttare (kavallerist) eller båtsman* (flottan).

• Soldattorpet: Roten var skyldig att uppföra ett soldattorp åt knekten, försett med stuga, fähus, kålgård, lite åkerjord och bete för en ko och några får.
• Lön och kläder: Soldaten fick årslön i spannmål och pengar samt uniform och vapen, som förvarades i sockenkyrkans vapenhus eller regementets förråd.

Soldaten som bygdens mittpunkt

Under fredstid levde knekten ett vanligt torparliv. Han odlade sin jord, hjälpte bönderna vid slåtter och skörd och var en integrerad del av byns sociala liv. Samtidigt samlades regementena årligen till möten på de klassiska hedarna (t.ex. Axevalla hed, Malma hed eller Ränneslätt).

• Knektarna var ofta respekterade i byn – de var läskunniga, hade rest utanför socknen och bar stolthet i sin uniform.

De bar särskilda knektnamn tilldelade av befälet: korta, karaktärsfulla ord som Modig, Stark, Kula, Svärd, Blom, Gran, Rask och Örn*.

Ett arv av sammanhållning

Indelningsverket gjorde att en hel nation kunde mobilisera på några få dagar utan att byarna tömdes godtyckligt. Än idag står tusentals rödmålade soldattorp kvar som minnesmärken över en tid då försvaret bokstavligen bodde i byn.