Skalden var forntidens journalist, hovpoet och PR-makare i en person. Vid kungars och jarlars hov skapade skalder som Bragi Boddason och Eyvind Skaldaspiller verser som på en gång bekräftade härskares ära och bevarade historien för eftervärlden. Att vara skald var farligt: ett vårdslöst rim kunde kosta livet, men ett väl funnet kväde gav rikedom och rykte som nådde alla bygder.

Drottkvätten var den mest krävande versformen: åtta rader, sex stavelser per rad, strikta rimregler och en inre metrisk struktur som gjorde varje strof till ett pyssel av allitteration och inrim. Det var inte snobberi – ju svårare formen, desto tydligare bevis på att diktaren kunde forma språket till sin vilja.

Kenningarna är den fornnordiska diktningens stora skattkammare. En kenning är en omskrivning som byter ut föremålet mot en bild ur en samling associerade begrepp:

• havet → "valens väg", "vikingens åker"
• skeppet → "havets häst", "vågens hingst"
• guldet → "eldens goda ljus", "Ottergillens lösepenning"
• krigaren → "bärstridernas lönn" (lönn = skyddare)
• dikten → "Kvaesir's blod" (mets råmaterial)

Att känna kenningarna var att kunna läsa mytologins hela referenssystem – samtidigt ett minnesspel och ett poetiskt språk som på samma gång gåta, löfte och komplimang. Snorre Sturlasson dokumenterade hela systemet i _Skáldskaparmál_, annars hade mycket gått förlorat. Idag lever kenning-tänkandet kvar i allt från sportspråkets metaforer till seriehjärtats "spindelbett".