Våra väsen – tomtar, troll, näcken, skogsrået – verkar unika tills man börjar jämföra. Så snart man ser på grannländerna visar det sig att hela Norden är befolkat av samma slags varelser, bara med andra namn och andra karaktärer. Det är inte förvånande: de är alla svar på samma frågor om hur man gör sig oskyldig för det som händer i naturen.

Norge: skogen och vattnet

Huldra – en kvinnlig varelse i skogen, klädd som en brud, med långt hår. Den är farlig för män som förföljer henne, men kan bli en huldrafru* och föra ett helt gott liv med en jänt.

• Vette – en "vårdande" varelse knuten till en viss plats: en varde, en bro, en vik. Den är argsint, men ger den vördade platsen skydd.
• Draug – en ånga som stiger ur en grav, oftast män som dog hårt. Den följer sina egna.
• Nøkken/Nøkker – en näck som lockar med musik, ofta med violin. Har en motsvarighet i alla nordiska länder.

Danmark: gården och tomten

• Nisse – Danmarks nationalövervakare, en liten varelse i röd mössa och grå hatt som straffar den som är oartig mot gården. Det är en av Europas äldsta, mest väldokumenterade "bondväsengar".

Trold – en hjälpsam åkerånd som hjälper bonden med arbete, men straffar froskighet. Danmark har alltså två* åkerandar: nissen (straffar) och trolden (hjälper). Det finns en sagn om en trold på Fyn som blev fångad och fängslad för att hjälpa sina egna.

• Elvefolk – vilda väsen i skogen.
• Jætter – jättar, som i Jutland och på Fyns fort.

Finland: markens andar

• Haltija – "markens beskyddare", knuten till en specifik punkt: en berghäll, en grupp stenar, en vik. Där man bygger och stör i marken ska man hedra haltijan. Det här är en av de mest levande väsentraditioner i Norden, och den har gett namn åt många platser i Finland.
• Metsähenki – skogens ande.
• Vihi – vattnets ande.
• Peikko – en väsendeartad varelse som är knuten till en gård och ofta besvärligt, och som både skyddar och sprattlar.
• Kalevalas Louhi och Pohjola – i världens första skrivna saga, men själv ur det finska vardagslivets tradition.

Estland: fältets andar

Kratt – en egensinnig mark-and, namnet kommer från finska kräata*, "flitig". Den bor i en tomte, en mylla eller en rubbad sten och kan straffa den som röter marken.

• Metskod – skogsmänniskan.
• Koit och Hämarik – skymnings- och grynningssagor, föregångare till fen, tomtar och julaftonsbarn.

Island: kvinnliga andar

• Landvættir – landets andar.
• Fylgja – varje människa har en följesaga, en ande som följer med, och som man inte ska tala om.

Dísir – kvinnliga skyddsandar. Begreppet finns i Íslendingabók* från 1100-talet. Både kvinnor och män kunde ha dísir.

Varför ser de så lika ut?

Svaret ligger i att de alla svarar på samma omständigheter: en gruva där det finns malm, en sjö där man drunknat, en äng där marken är bördig, en öde tomt. Samma villkor ger samma varelser. Det är därför det är lättare att se grannarnas väsen som våra väsen än som något annat.

Vad ska vi göra med detta?

Väsen är inte tro. De är förlorade svar. Det är just därför de är värda att bevara och berätta vidare: de visar hur våra förfäder resonerade om det de inte kunde kontrollera, och de innehåller ofta en varning om vad man inte ska göra i skogen. Att berätta om nöcken är att berätta om respekt för vattnet; att berätta om vettet är att berätta om att en plats har en historia.