Statens institut för rasbiologi grundades år 1921 genom en skrivelse i Sveriges riksdag efter ett intensivt initiativ av bland andra Herman Lundborg, som också blev dess förste chef. Verksamheten byggde på dåtida pseudovetenskapliga idéer om ärftlighet, rashygien och biologisk determinism, där man försökte kartlägga den svenska befolkningens genetiska sammansättning.

Institutet förlades till Uppsala och kom att spela en central roll för den vetenskapliga legitimeringen av rasbiologisk forskning i Norden. Metoderna innefattade omfattande fältstudier, antroplogiska mätningar, fotografisk dokumentation samt släktforskning för att spåra så kallade mindervärdiga anlag inom befolkningen, vilket drabbade utsatta grupper som samer, romer och personer med funktionsnedsättningar hårt.

Under 1930- och 1940-talen förändrades klimatet gradvis inom den internationella vetenskapen, och kritiken mot institutets metoder och ideologiska grundvalar växte sig allt starkare. Efter Herman Lundborgs avgång tonades de mest extrema rasbiologiska ståndpunkterna ned under ledning av Gunnar Dahlberg, som styrde om fokus mot mer konventionell genetik och befolkningsstatistik.

År 1958 upphörde institutet som en egen myndighet och uppgick i Uppsala universitet under namnet Institutionen för medicinsk genetik. Därmed avslutades en mörk epok i svensk myndighetshistoria där statliga medel användes för att befästa fördomar och legitimera diskriminerande sociala ingrepp.