Den Sverkerska ätten framträdde under tidigt 1100-tal och dess förste kände kung var Sverker den äldre, som lade grunden till ättens maktbas i Östergötland. Ätten hade sina starkaste fästen i de östgötska bygderna och förknippas starkt med etablerandet av det kristna klörenväsendet i Sverige, inte minst genom grundandet av Alvastra kloster tillsammans med den franska Cisterciensorden.

Konkurrensen om den svenska kungamakten präglades av en bitter och blodig maktkamp mellan den Sverkerska ätten och den rivaliserande Erikska ätten. Flera av ättens medlemmar mötte ett våldsamt slut i dessa strider, däribland Karl Sverkersson som mördades på Visingsö år 1167, samt Sverker den yngre som stupade i slaget vid Gestilren år 1210.

Trots de interna stridigheterna spelade ätten en avgörande roll för den svenska statens enande och utvidgning mot öster. Under Johan Sverkersson nådde ätten sitt slutskede, och när han avled ogift år 1222 utslocknade den Sverkerska ättens gren på manssidan, vilket banade väg för Folkungaätten att ta över det svenska riket.

Ättens heraldiska vapen är inte samtida på det sätt som senare ätters blev, men historisk tradition och vapenavbildningar har ofta förknippat dem med heraldiska symboler som lejon eller örnar i heraldiska sköldar, även om moderna historiker debatterar den exakta utformningen under tidig medeltid.