Mariakyrkan i Sigtuna invigdes under första hälften av 1200-talet och står som ett av de äldsta tegelarkitektoniska monumenten i Mälardalen. Kyrkan uppfördes ursprungligen som konventskyrka för dominikanorden, vilka etablerade sig i staden under samma århundrade för att sprida den katolska tron och verka i det medeltida samhället. Byggnaden präglas av tidig gotisk stil med tunga murar i rött tegel, vilket skiljer den från de omgivande äldre gråstenskyrkorna i staden.

Under medeltiden fungerade institutionen som en viktig andlig och kulturell knutpunkt i Uppland. Dominikanmunkarna, ofta ledda av framstående gestalter som Petrus de Dacia, bedrev omfattande teologisk verksamhet och sjukvård i anslutning till konventet. Klostret och kyrkan spelade en central roll i stadens liv, fram till dess att reformationen under Gustav Vasa innebar slutet för klosterväsendet i Sverige på 1500-talet.

Efter reformationen omvandlades Mariakyrkan till församlingskyrka för stadens invånare, vilket räddade den från den totala förstörelse som drabbade många andra klosteranläggningar. Byggnadens interiör förändrades successivt under århundradena, där medeltida kalkmålningar delvis döljdes och senare restaureringsinsatser under 1900-talet sökte att återställa dess äldre karaktär. Idag står kyrkan kvar som en levande länk till medeltidens kyrkliga organisation och den tidiga svenska teologins historia.