Svenska kyrkans rötter sträcker sig tillbaka till kristendomens införande i Norden. Under ledning av gestalter som Ansgar och senare med etableringen av ärkebiskopssätet i Uppsala år 1164, växte kyrkan fram som en central samhällsbärande institution. Den katolska kyrkan präglade landet fram till reformationen på 1500-talet, då Gustav Vasa bröt med påven och omvandlade kyrkan till en lutherska statskyrka i enlighet med Olaus Petri och Laurentius Petris reformatoriska verk.

Under stormaktstiden och den ecklesiastiska lagstiftningen kom Svenska kyrkan att spela en absolut roll för den sociala kontrollen, folkbokföringen och moralen i riket. Kyrkobokföringen låg länge på sockennivå, vilket gör kyrkans gamla arkiv till en ovärderlig skatt för historiker och släktforskare som söker spår efter sina förfäder.

Arkitektoniskt har Svenska kyrkan satt ett djupt avtryck i det nordiska landskapet, från gråstenskyrkorna på landsbygden till storslagna katedraler som Uppsala domkyrka och Linköpings domkyrka. Dessa helgedomar rymmer ofta kulturskatter, epitafier över adliga ätter och medeltida träskulpturer.

År 2000 skildes kyrkan formellt från staten, även om den behöll en särställning i svensk lagstiftning som landets största trossamfund. Idag verkar kyrkan för diakoni, själavård och gudstjänstliv samtidigt som den förvaltar ett omätligt kulturarv.