Det brinner i bröstet på Södermanlands skogar när höstmorgonen lyfter sin kalla hand över Mälarens grånande vatten. Här, där Solbergas höjder reser sig över det framtida industrihavet, står jorden ännu orörd av stål och betong, men tung av förväntan. Det är en tid då ättens överhuvud, stormannen Vigge, skall läggas till vila i sin bränngrav. Rökpelaren från bålet stiger rakt mot skyn likt en mörk pelare som binder samman midgård med asarnas salar, synlig för alla farkoster som söker sig fram på de strategiska farlederna mot Birka. Vigge hade varit en man av järn och rådslag, en som med fast hand hävdat sin ätts rätt till de bördiga lutar som sluttar ner mot de skyddade vikarna. Vid hans grav samlas byns äldste och ättens krigare, deras vapen dämpade av sorgens stumhet. Här offras hästar och smycken, inte blott för att hedra den fallne, utan för att befästa den levande släktens anspråk på jorden. Varje spjutspets som kastas i elden är ett löfte om trohet mot mullen, mot plogen och mot de fäder som brutit marken före dem. Långt bortom horisonten, bortom de blånande skogarna, viskaskvalar rykten om stormän som faller och kungar som flyttar sina positioner. Men här i Solberga gäller endast den urgamla rätten: den som plöjer jorden och äger skeppets väg, äger också framtiden. När elden falnar och benrestorna samlas i lerurnan, vet folket att en era går i graven medan en ny tar vid i skuggan av gravhögarna. Århundradena ska flykta undan som skyar för vind. De röda stugorna och folkhemmets lågmälda tegelhus ska en dag resa sig på samma mark där Vigges kämpar en gång drack sin mjöd. Men jorden glömmer intet. Den som vandrar här i aftonstunden kan ännu ana doften av bränt trä och höra ekot av järnålderns tunga steg, där historiens rottrådar flätas samman i Södermanlands djupa mull.