Dalahästen har sitt ursprung som ett folkligt trähantverk i Dalarnas skogsbygder, där täljandet av träleksaker växte fram under långa vinterkvällar. De äldsta bevarade exemplaren dateras till 1600- och 1700-talen, då de tillverkades som en biprodukt till tillverkningen av möbler och kyrkoinredningar i byar som Risa, Bergkarlås och Nusnäs kring Siljan.

Själva formgivningen och den karaktäristiska kurbitsmålningen är starkt influerad av äldre tiders dalahantverk, där restbitar från timring och snickeri togs till vara. Dekoren utförs i den traditionella krusmålningstekniken med pigment som schatters ut för att skapa blomlika mönster, ett hantverk som gått i arv i generationer. Hästen som motiv valdes på grund av dess centrala roll i det agrara samhället som trogen arbetare och följeslagare.

Det stora internationella genombrottet för dalahästen kom i samband med världsutställningen i New York 1939, där den svenska paviljongen visade upp en gigantisk dalahäst som snabbt fångade världens intresse. Detta lade grunden för den storskaliga industriella turismen och hantverksproduktionen i Nusnäs, där besökare än idag kan följa tillverkningsprocessen från träblock till färdigmålad symbol.

Idag förvaltas arvet efter dalahästen av både traditionella hemslöjdare och större familjeföretag som Nils Olsson Hantverk och Grannas A. Olsson. Den har gått från att vara en enkel allmogeleksak till att bli en nationell ikon för svensk kultur och svensk identitet över hela världen.