Författaren Fritiof Nilsson Piraten älskade Österlen och återvände ofta till Kåsebergaåsen. En blåsig höstkväll på 1940-talet slog han vad med några fiskargubbar i hamnen om att han vågade övernatta ensam mitt i skeppssättningen under en annalkande storm. Utrustad med en grov vadmalsrock, en fickplunta med skånskt brännvin och en lykta klättrade han uppför den branta stigen till åskrönet. När midnattstimmen närmade sig piskade stormen upp väldiga kaskader av skum från Östersjön, 35 meter rakt nedanför branten. Vinden tjöt så hårt mellan de 59 jättelika kvartsitblocken att stenarna sades 'sjunga' i dova toner. Morgonen därpå fann fiskarna Piraten sittande mot stävstenen i öster, rökande sin pipa och full av beundran. Han lär ha sagt: 'Här uppe rör sig inte spöken, här rör sig stormens herrar. De som reste detta stenskepp visste mer om havets och solens gudomlighet än alla boklärda i Lund och Köpenhamn tillsammantagna.'

Den som står vid Ales stenar vid sommarsolståndet ser solen gå upp exakt över skeppssättningens nordvästra stävsten, och vid vintersolståndet går solen ned i rak linje med akterstenen i sydväst. Detta 67 meter långa stenskepp var inte bara en stormans grav, utan ett monumentalt solur och en kalender huggen i granit och kvartsit. Föreställ dig en vendeltida hövdingskrona som glimmar i fackelskenet vid vintersolståndets otta. Män och kvinnor från hela Ingelstads härad står tysta på heden. Vinden från Bornholmsgattet är isande kall, men hoppet tänds när solskivan bryter havshorisonten och träffar stenens spets. Skeppet seglar symboliskt med solen – mot ljusare tider, god fångst och nytt liv.

Vinden från Östersjön sliter i mantlarna av ofärgat ylle och för med sig en skarp doft av havssalt, våt tång och karg jord. Solen står hög över Kåsebergaåsen och speglar sig i de väldiga blocken av kvartsit och sandsten som nogsamt rests mot himlavalvet. Här, trettiotvå meter över bränningarna, står stenskeppet nybyckt och mäktigt. De femtioasju stenarna glittrar i solljuset, nyss huggna och resta av starka armar, med de tre meter höga stävstenarna som vaktar fören och aktern mot det öppna havet i söder. Nedanför åskanten, vid stranden där långskeppen dragits upp på land, hörs dunkandet från smideshammare mot städ och ljudet av röster som talar det gamla tunganomålet. Doften av brinnande björkved och osset från stekt kött slingrar sig upp längs sluttningen, blandad med den tunga lukten av talltjära som stryks över bordläggningen på en ny båt. Människor rör sig mellan boningshusen; kvinnor i långa dräkter fästade med spännen av brons bär kärl med rostat korn och svagdricka, medan män i läderrustningar och hjälmar inspekterar sina vapen inför höstens färder över hafven. Skeppssättningen är ännu inte en enbart tyst minneslund, utan en levande kultplats fylld av mummel från blot och skalders kväden. När skymningen faller och eldslågorna slickar mot mörkhimlen, kastar stenblocken långa, dansande skuggor över marken. Det är en plats för edlig bespottning och hyllning till ättens hövding, en evig farkost bunden vid land, beredd att i anden föra den bortgångne över de mörka vattnen till dödsrikena bortom horisonten.