Där Råda kyrka speglar sitt grå stenhus i Mölndalsåns stilla vatten, viskar de gamla alltjämt om det som döljer sig under dy och dyningar. Långt innan nu varande murar restes, låg helgedomen på en annan plats, närmare det svarta vattnets famn. Det var en tid då skogen slöt sig tät kring bygden och trollen i bergen såg med oblidka ögon på klockornas mässling som skar genom juninätterna. Sägnen förtäljer att jättarna och skogens rådare en natt lade i hop sina krafter för att tysta det heliga bråket från tornet. Med tunga stenkast och dånande vrede slet de upp kyrkan från dess grund och bar den mot sjöns djup för att dränka dess malm. Men församlingens förböner hängde kvar som ett skyddande nät, och kyrkan sjönk inte oförmärkt, utan vilar likt en dröm under vågorna. Den som vandrar ensam längs stranden när dimman ligger tät över Rådas dalar kan ännu höra det dova, ihåliga ljudet av malm från djupet. Det är kyrkklockorna som ringer i takt med vattnets ström, sökande efter ljuset och den heliga jord de en gång vigdes åt. Ljudet bär en varning om de makter som rör sig i skymningen, fjärran från prästens ord och altarets sken. Så står Råda kyrka i dag på fast mark, men skuggan av det som sjönk vilar över strandkanten. Varje sten i den nuvarande byggnaden tycks bära ett minne av det som förlorats och sedan återvunnits ur mörkrets grepp, ett vittnesbörd om den tro som en gång tvingade jättar på flykt och tämjde vildmarkens vilda väsen.

Känn hur luften fylls av doften från bränd talltjära och det fuktiga ris som kantar Mölndalsåns stränder när du stiger ur tidsbrunnens dimma vid Råda kyrka. Här, där ån speglar himlen och skogarna brer ut sig i djup grönska, står den heliga byggnaden ännu ung och vitputsad mot det västgötska landskapet. Det är en dag i tidig sommar då bygdens folk samlas till helgfirande, klädda i tätt vävt ylle i mustiga färger av krapprött och djupt blått, spända med enkelt smidda spännen av järn och mässing. Ljuden från platsen bärs långt över vattnet. Här hörs dova årtag från eka som glider mot land, mäns lågmälda samtal på fornsvenska och kyrkklockans sköra klang som kallar till mässa. Inne i kyrkorummet möts sinnena av en mörkare klangvärld; doften av brinnande bivax, rökelse och unken fukt från kalkstenen blandas med utandningsluft från församlingen som trängs i det dämpade ljuset från de smala fönsteröppningarna. Utanför knastrar gårdagens sotiga eldar vid tält och bodar där resande köpmän och hantverkare slagit läger. En smideshammare klingar rytmiskt frånbygds, och i skogsbrynet hörs korpens hetska rop över tallarna. Det är en levande värld av tro, arbete och strävan som formats ur Västergötlands mylla – en tid då kyrkan var ny, men rötterna i landskapet sträckte sig långt djupare in i historiens dunkel.