Aftonsolen sänker sina gyllene strålar över Rådasjöns spegelblanka vatten och kastar långa skuggor över de nymålade gustavianska fasaderna. Året är 1770-tal och det stolta säteriet reser sig i sin obefläckade nyhet vid stranden, uppfört under det vaksamma amiralitetsrådet Olof von Nacktejs ledning. Doften av färskt hyvlat virke, stark talltjära och brinnande björkved i de öppna spisarna dröjer sig kvar i den svala kvällsluften. Från sjösidan hörs det tunga, rytmiska årtaget från en roddbåt som skär genom krusningarna, ackompanjerat av korpens hes rop från de gamla talltopparna ovanför branten. Inne på gårdsplanen rör sig betjänter och hantverkare i tidens brokiga skrud. Männen bär knäbyxor av stramt ylle, långa västar och rockar med svängda skört, medan kvinnorna prasslar i tunga sidenlivstycken och stärkta hättor som döljer uppsatt hår. En svag doft av rostat korn och fuktig myrmark drar förbi med brisen. Vid stallarna gnäggar sadlade hästar, och det dova klappret från hovar mot grusbädden blandar sig med ljudet av smideshammare som slår sina sista slag för dagen vid godsets utkanter. Det omgivande landskapet i Västergötland ter sig både vilt och tämjt. Skogarna breder ut sig mörka och oändliga mot horisonten, men här vid säteriets hjärta har människan tvingat naturen i form med symmetriska trädgårdsgångar och nyplanterade alléer. Den säteritaketkrönta kupolen reser sig mot skyn likt ett monument över en ny tid av upplysning och ordning, långt bort från medeltidens enkla timring. Här står tiden för ett ögonblick stilla mellan skog och sjö, fångad i den gustavianska tidens skira morgonrodnad.