Fornborg, 110x85 m (N-S), belägen på ett mot SV sluttande berg. Den begränsas av mycket branta stup i Ö-NV, mindre stup i NV-V och 2 korta vallar i N-S.
Den västra vallen är 8 m l, 2 m br och 0,3 m h. Stenarna är 0,3-0,8 m st. Den södra vallen är ca 10 m l, 2 m br och 0,1-0,3 m h, byggd av stenar, 0,2-0,5 m st. Möjligen har en ingång gått genom denna vall.
I borgen växer gles tallskog. Den har ett ovanligt bra naturligt läge och fordrar mycket korta vallar. Dock saknas stenar i en klyfta i norra delen (ev. ingången).
Från S leder kallmurad infart upp till borgen. Infarten är till stor del uppbyggd i den branta sluttningen. Den är ca 20 m l, 2-3 m br och 0,1-0,5 m h, byggd av stenar, 0,1-0,5 m st. I infartens nedre del är uppbyggnaden störst, en stenlagd utjämning av markytan på 3x7 m och 0,2-0,5 m h.

Terräng: Krön av bergklack. Skogsmark, gles barrskog.
Tradition: Om Rövarklitten berättas följande: I berget lär finnas någon grotta som var tillhåll för rövare en gång i tiden. Dessa förde vid ett tillfälle bort en kvinna från byn Flatmo. Hon stannade hos rövarna i sju år och fick inte lämna grottan. Så sa hon en dag att hon måste hämta sänghalm i byn. Rövarna ville inte låta henne gå. Till sist gav de med sig men hon måste lova att inte prata med någon på vägen, så att hon skulle röja grottan. Det lovade hon. När hon kom till byn ställde hon sig att prata med en grindstolpe, precis som om denna vore en människa. Vem det nu var, så hörde väl någon detta i alla fall. Så tog hon halmen och återvände till grottan, men längs vägen släppte hon ett halmstrå då och då. På så vis kunde byborna spåra upp rövarna i grottan.