Få målningar i den svenska konstskatten fångar den nordiska själen som Midsommardans (1897) av Anders Zorn. Med virvlande kjolar, doft av nyslaget gräs och det kalla, gyllene gryningsljuset har målningen blivit den ultimata sinnebilden för svensk midsommar och allmogekultur.

Bakgrunden: Hur Zorn räddade midsommartraditionen

I slutet av 1800-talet höll den urgamla traditionen med majstångsresning på att dö ut i Siljansbygden under inflytande av frikyrkorörelsen och nykterhetsvågen som såg dansen som syndig:

• Anders Zorn, som vurmade starkt för hembygdens sedvänjor och musik, beslöt att återuppliva traditionen.
• Midsommarafton 1897 bjöd han in ungdomarna i Morkarlby utanför Mora till majstångsresning, spelmän och dans vid den gamla bystugan.
• Zorn stod själv mitt i folkmassan med skissblock och staffli, djupt berörd av ljuset när natten sakta övergick i midsommarmorgon.

Ljuset och rörelsen

Målningen är ett tekniskt mästerverk i valörmåleri och impressionistisk realism:

• Skymning möter gryning: Den rodnande himlen i bakgrunden kastar ett svalt, silverskimrande ljus över timmerhusens röda väggar.
• Rörelsens dynamik: Det främsta dansande paret rör sig med sådan kraft att kvinnans röda förkläde och vita särk tycks flyga ut ur tavelramen. Man kan nästan höra fiolernas låtar och träskornas stamp i backen.
• Zorns palett: Målningen är uppbyggd med Zorns berömda begränsade färgpalett – elfenbenssvart, titanvitt, ockra och cinnoberrött – som ändå lyckas skapa en hel symfoni av atmosfär och liv.

Förvärvet och arvet

Efter att ha ställts ut på Stockholmsutställningen 1897 köptes målningen in till Nationalmuseum i Stockholm med hjälp av insamlade medel. Idag betraktas Midsommardans som en av den nordiska konstens absoluta höjdpunkter – ett verk som räddade en levande folktradition och förevigade den för all framtid.