Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Skogsfrå såg ut som en vacker flicka, när man såg henne framifrån, men såg man skogsrå på väggen hade det stor hästrumpa i ändan. När man fick se skogsrå frammifrån blev det vackert väder, men fick man se skogsrå på ryggen, blev det storm och oväder. En gumma vid namn Stina som bodde ensam i en stuga, brukade ofta på kvällarna se skogsrå och ofta sade gumman till dem hon träffade dagen därpå; nu breir det snart oväder igen för jag såg skogsrån igår kväll och den vände ruman mot mig.
Övernaturliga väsen
Tomtar. När kvarnhjulet inte vill gå, sa' dom, att det var en tomtgubbe, som höll i hjulet, därför att han var arg för något. – Min farmor tala om, att när hon var ute ō åkte en gång, kom det en tomtgubbe ō bad att få åka med, ō det fick han. Han tackade för skjutsen, när han gick. Skogsråa. Skogsråa hölls vid milerna, ō när det brann i milan sa' hon till. Hon ropa dom vid namn, ō kom dom inte då, så tog hon bort dörra, så di' va' pocka te' å gå ut. – Skogsråa bjöd en gång en kolare pengar, men han vågade inte ta dom, för han var rädd för henne. När dom byggde Tidö slott åt Axel Oxenstier- na, sa' dom, att det blev mer byggt på nätterna än om dagarna. Det var "såna", som byggde där då. Klokskap. Om man hade blivit sjuk vid vatten skulle man offra 2 nävar salt i källa. Så blev man bra.
Tomtegubbar
Min mans far var kolare. Han bodde alltid i en liten koja mitt mellan milorna. Det hände ibland att dörren till kojan gick upp av sig själv. Då var det tomtegubbarna, som voro framme för att varsna att det var eld i milan. Skogsfrua Skogsråa var framme ō visade sig ibland. Far såg henne en gång. Då var hon klädd både i slöja ō krona. Det bådade lycka, att få se henne så klädd. Det var en stor äng utanför Filipstad nära mitt hem. Där såg farmor skogsråa gång på gång. Till slut frågade de (det var någon mer än farmor då) vad det var hon ville. Då talade skogs- råa om att i den ängen låg där en stor skatt begraven ō den skulle de ta upp. Det kunde / man förstå, för på den ängen lyste det om nätterna ō kvällarna. Men jag vet inte hur det gick med skatten sedan för vi flytta därifrån. Det var 1852 det hände. Vattenväsen. Min farfar låg på sjöbotten i 8 dar, han. Det hände sej så, att vid fiske kom han i sjön en tors- dagskväll. Han sjönk ända ned till sjöbotten. Där kom det en stor fisk ō sam omkring ho- nom gång på gång. Farfar blev sittande på sjö- botten, han, ō fisken sam hela tiden omkring honom. Men hela sockna gick ut för att försö- ka få upp honom. Den andra torsdagen, jämt 8 dar' efter det han hade sjunkit, fisk' di' upp honom, ō då sågo dom, att han hade precis som en stor glasbubbla för ansiktet, men när han väl hade kommit upp försvann den ō den store fisken också. Han var sjuk efter ett tag, men det gick snart över. / Födelse Om det var någon, som hade svårt vid förlossningen, så skulle man ge dom ormskinn att äta. De brukade stoppa in det i mjukt bröd ō ge barnsängskvinnan. Mot svåra värkar var "rågökre" (det svarta i rågblom) ett osvikligt medel. Min syster var ett söndagsbarn. När hon föddes hade hon redan två tänder. Det kom folk hem, som hade värk eller ont, för att hon skulle "bita över värken" med tänderna. Då försvann den alldeles. Det späda barnets badvatten skulle man lägga peng- ar i för att det skulle få tur med sig ō bli "snälle te att läse". Man brukade också sy in en slant i "nagelbande" (navelbandet) för att barnet skulle bli rikt. En granne till oss sydde in trinda läder- trissor i sina pojkars navelband, ō dom blev sko- makare alla tre. Man skulle alltid vara rädd om småkläder ō sådant som hörde barnet till; varför det vet jag inte, det skulle väl bli olycka annars.