Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
Trollen ville inte gå fram dit folk bodde, för de kunde inte vara ihop med sådana som var kristna. Di fanns i skogarna och bergen. Mamma tala om att det fanns troll och bergasmeder i bergen. Det lyste i bergen om nätterna. Alla berg voro fulla av troll. Men sedan kyr- kor och kristendom kom till trakten, kunde de inte vara kvar. Trollen bytte till sig små barn. De kunde inte ta barnet, om det var döpt. Trollen hade stora skatter. Di vaka över skatterna, så att ingen människa kun- de komma åt dem.
Trollens gåva.
Trollens gåva. Småtroll tycka ju om att bo i jorden. O. de tycka också om att spela människorna elaka spratt. Men de här trollen som bodde nere i jorden under en stor bondgård ville inte de människorna något illa. Ty bondfolket sade aldrig något ont om trollen, o. om trollen, som ibland hände, kröp upp o talade med de människorna. svarade de all- tid snällt o. hövligt o. sånt sätter trollfolk värde på. Så en dag stod en pyssling framför bondmoran o. bad om hon ville vara så gemen o. följa honom hem på barndop. Moran tackade o. följde med också, ty hon ville inte stöta sig med trollen. Det blev ett hejdundrande kalas därnere bland pysslingarna o. mat o. dryck blev moran bjuden som de andra. Inte tyckte hon att det smakade som mat skall smaka men hon åt ändå förstås. När kalaset var slut o. en pyssling skulle följa moran upp på jorden igen sade småtrollen till henne att hålla upp förklädet så skulle hon få en skänk för att hon inte hållt sig för god att vara med dem, o. så öste de något i förklädet som moran tyckte var bara hyvelspån. Men det sade hon inte förstås utan tackade o följde sedan pysslingen. Då hon kom hem kastade hon gåva upp i spisen o tänkte att det kunde hon bränna upp när det glänste av dte renaste guld i spisen. Småtrollens gåva gjorde bondfolket rika o. nog fick den moran lön för sitt goda o. snälla hjärta.
Vallgång
Min hustru berättade att vallkullorna kunde få höra hur trollen och skogsrån vallade sina kreatur om nätterna. De hade alltid en mängd bjällror och lurar med sig när de kom. Så var det ett väsen, som de kallade berghun, som vallhjonen fruktade mycket. Han skulle fly, om man tände eld på svavel. Han tålde inte detta.
Kloka
Min hustru berättade att det fanns personer i den socknen, som kunde binda getingar. När gum- man närmade sej ett getingbo, så kröpo alla geting- arna in. Och de flögo inte ut så länge hon var i närheten. Det var flera personer, som fick be- vittna detta. Men vad eller hur hon gjorde, det blev henne en hemlighet. De kröpo i en hög, som om de hade varit tuktade. Alla trodde att gumman trollade på dem.
"Kasserikus är död!"
Det var min farmor som tala om det här, så det är riktigt sant. Det var en sån där löparekatt som kom te dom i Ställberget där farfar bodde. Katten satt på bordet en gång då farfar kom hem, och farfar tala om för farmor så här: "Tänk, då jag gick förbi Dromborgsberget ropa det ur berget: Be Måns gå hem, Kasserikus är död!" Och då farfar fick säja det där körde katten på fönsterrutan och satte iväg inåt skogen, och de fick aldrig se den mer. Och det var trollens katt i Dromborgsberget, och han förstod det farfar sa, och att det var nån hälsning te'n.
Fästa upp släpet
Då jag tjäna i Arboga socken, hörde jag de tala om att det var marken i Arboga, och det var ett fasligt fint fruntimmer som gick där på marken. Rätt som hon gick där, så föll römpe ner på'na, för det var inget kvinnfolk, utan det var ett bergtroll från Brattberget där, och det berget ligger inte långt från stan. Och römpa släpa ätter'a och folket det skratta åt'na, men hon själv visste inget av. Då var det en dräng där på marken, som tyckte det var synd om'na, och han gick fram te'na och sa: "Fröken ska dra upp släpet", och då tyckte bergtrollet det var så belevat sagt, så drängen fick en bra slant av henne till marknadsgåva. För se trollen de skäms för att de har römpa och vill inte visa'na för folk.
Tomtar. Troll.
Min morfar var på Kärrtorp och lagade skor, han var socken skormakare i Lundby. En kväll stod han utanför knuten och pissade, då kom där en tomtapese och slog till honom så han dånade. Han hade stått och pissat i en springa där tomtarna bodde. En kväll gick han över Himmelsberget; han mötte där en trollkäring som bjöd honom på en tallrik soppa. "Nä tack", sa morfar, "orkar du inte soppan i dag orkar du väl henne i morgon". "Det var mig ett gott råd", sade käringen och försvann i berget, så dörren in i berget dånade. En piga tjänte på blunda en natt gick hon över Himmelsberget, när hon kom mitt på berget stod dörren öppen, hon smög sig in, i detsamma slog dörren igen. Hon var fången i två år, när hon kom tillbaka hade hon ett års trollunge med sig. Trollen hade våldfört sig på henne.
Troll
Det var en liten pojke som hade blivit bergta- gen. Han var borta i flera dagar. Till sist fick de se honom. Han stod och höll om en stor tall i skogen. De ropade på honom. Men han släppte inte tallen. De försökte på allt sätt att få honom från tal- len, men det gick inte. Trollet hade makt med pojken. När de hade skjutit till skott över poj- ken, så släppte han tallen. Då talade han om, att han hade varit inne i ett stort grant rum. Det var så många barn där.
Pelle vid Jönshyttan
Gamla gården i Jönshyttan var fordom mycket besvärad af spöken och troll, men hvad orsaken dertill varit uppgifves icke. Så hände det sig en julafton för många år sedan att en dräng derstädes vid namn Pelle, som hemkommit från skogen svart och sotig efter kolarbete i skymningen gick i badstufvan för att göra sig ren till helgen. Då han ej återkom derifrån, gick någon af husfolket ut på förstugubron och ropade honom vid namn. En obekant röst svarade från badstufvan "Pelle är ej plockad ännu!" Om en stund gick en annan af gårdsfolket ut och ropade: "Pelle!" Den okända rösten svarade: "Pelle är ej plockad ännu." Sedan åter en stund förflutit gick husbonden sjelf ut och ropade: "Pelle!" och då svarade den okända rösten: "Ja, nu är Pelle plockad." Ingen vågade dock under sådane förhållanden gå ned i badstufvan förr än Juldagen, sedan det blifvit full dager, och då voro Pelles kropp och kläder så sönderplockade, att det ej fanns en enda bit deraf, som var större än en tumnagel. På den tomt, der gamla gården stått, finnes numera intet hus qvar utom en hölada, och der husera ännu några onda andar. Åtminstone påstås det, att om någon lägger sig att sofva derinne, blifver han genast utkastad.
Skogsrået och hennes syster Stråssa
Det var i forna tider en bonde, som ingått hjonelag med ett skogsrå, men att hustrun var ett sådant visste han ej, och derföre lefde de lyckligt tillsammans i många år, födde söner och döttrar. Så hände det sig en gång, då de gemensamt arbetade i skogen med att rif va ut en kolmila, att matsäcken blifvit glömd hemma, hvarföre farsgubben vände om hem för att hemta den. Då han gick sade hustrun: "När du nu kommer tillbaka skall du slå tre slag i den der tallen", och dermed utpekade hon en tall, som stod ett godt stycke derifrån, och bonden lofvade efterkomma hennes önskan. Om han nu glömde det, eller ansåg det överflödigt, vet jag ej; men följden blef att han kom helt oförvarandes på henne, och fick till sin stora förskräckelse se, huru hon ref ut kolen med blotta händerna och släckte med sin långa svans. Förfärad öfver denna syn vände han om igen, slog tre slag i tallen med yxhammaren, hvarvid hon förvandlade sig till vanlig menniska och var sig alldeles lik. Bonden hade emedlertid sett nog för att önska blif va henne qvitt, och började noga begrunda, huru detta skulle låta sig göra. Han sökte upp en klok gumma, klagade för henne sin nöd, och hon gaf honom goda råd i detta fall. En vacker vinterdag, sedan han bundit en stor pung om halsen, säger han till hustrun: I dag är det bröllop på andra sidan sjön och skola wi resa dit samt taga barnen med oss. Hustrun hade ingenting att invända emot förslaget, hvarpå han satte henne och barnen i slädan, men sig sjelf grensle öfver hästen, och så rustade anträddes resan till bröllopsgården. När han nu kom ungefärligen inidt på sjön, läste han några ord som den kloka gumman lärt honom och nu framkommo en stor mängd vargar. Derpå sparkar han ur selpinnarne och rider sin väg det fortaste han kunde. Nu började skogsrået ropa, men bonden var obeveklig och ökade endast farten. "Vill du inte vända för min skull så vänd för lilla Snorvipas (så het yngsta dottern); ty eljest äta wargarne upp henne." Nej bonden hörde ej på det örat utan red i skarpaste fyrsprång upp emot land. När skogsrået nu såg att ingen hjelp af honom var att vänta och wargarne redan tagit ett par af barnen ropade hon af alla krafter "syster Stråssa! syster Stråssa !" ty trollet i Stråssa grufva var hennes syster, och Stråssa kom också farande, så att det pep och hven i luften och ryckte henne undan vargarne, som då redan tagit alla barnen. Bonden hade emedlertid hunnit öfver sjön Roswalen och fram till Guldsmedshyttan, der han red in på en gård och slog porten igen efter sig. I det samma kom trollskottet, och porten sprängdes sönder i bara trasor, men bonden sjelf blef oskadd för trollpungens skuld, som han bar om halsen. Så länge han behöll den kunde icke hans i forna hustru och hennes slägt skada honom, och han bar den beständigt på sig många år derefter. Men så hände det sig en gång då han gått i badstufvan att taga sig ett bad, att han glömde sig och aflade pungen jemnte sina kläder och då kom genast ett troll in och vred om huf vudet på honom, så att det kom att sitta bakfram, och sådan blef han i alla sina återstående lifsdagar till en varning för alla, att ej inlåta sig med Skogsrån och andra troll.
Bergafruns skattkammare
På ömse sidor om Storådalen, i Guldsmedshytte kapellförsamling, resa sig mäktiga bergshöjder, klädda med omväxlande barr och lövskog. Det är en malmrik trakt som är belägen här rundt omkring och var man ströfvar fram i skogarna träffar man på grufhålor i bergen och stora högar med ofyndig sten omgifva desamma, liksom minnesmärken öfver den mänskliga energin och företagsamheten under flydda tider. Mångenstädes, där malmförekomsten varit god, hafva så småningom hela grufsamhällen uppstått, hyttor och smältverk byggts och den sprittande älfven tvingats inom fördämningar för att utnyttjas i industriens tjänst. På höjderna öster om Storå, inom Ramsbergs församling, ligga Stråssa urgamla järnmalmsgrufvor, af hvilka många ännu i vår tid äro i full drift. Ej långt från den lilla grufkyrkan, där ända in i senare tider hvarje morgon hålls bön före nedstigandet i bergakungens salar, är den äldsta delen af gruffältet belägen. Ett stort ras i början af förra århundradet förenade flera schakt till ett enda, hvilket nu ligger där djupt och hemlighetsfullt, med branta gigantiska bergväggar, från hvilka fukten rinner ned i det mörka bråddjupet. Här hvilar numera högtidlig tystnad, sprängskotten hafva för länge sedan slutat att gifva eko i gångar och orter och människorna sökt upp nya områden för sin verksamhet. Men ännu i dag gå bygdens barn förbi den gamla björkomvuxna grufvan med stämningsfulla känslor, ty hon är medelpunkten för en mängd sagor och sägner, hvilka väft sina trolska trådar från generation till generation. Om också ingen numera på allvar kan tro hvad de hafva att förmäla, så äro de dock arf från fäderna och såsom sådant väl varda att med pietet omfattas. I dessa mäktiga schakt hafva fordom bergafrun haft sitt residens. Fråga blott någon af ortens befolkning hvart den hvälfda gång, som öppnar sig där nere, leder och du skall få till svart: "Till bergfruns skattkammare" Har du då, som jag, skidledes kommit hit upp genom skogarna en kall vinterafton, då skymningen sveper sina fantastiska dunkla slöjor öfver nejden och träden stå snötyngda och allvarstämmande kring klyftor och schakt, skall du säkerligen ej draga på munnen vid detta svar, utan lyssna till hvad de gamle veta att berätta om grufvans underjordiska bebyggare. Det är dessa sägner jag här vill relatera, sådana jag hörde dem af den gamle grufstigaren framför stockvedsbrasan i hans låga koja. *** Det var många, många år sedan. Man hade i Stråssagrufvan påträffat ett nytt malmstreck som tycktes vara synnerligen lofvande. Fördenskull beslöts att en ort skulle sprängas parallellt med detsamma, för att få utrönt dess mäktighet och omfång. Arbetet påbörjades och man hade lyckligt och väl hunnit en god bit in i berget då en dag de arbetare som voro sysselsatta därstädes fingo höra ett egendomligt ihållande buller. Det var som om någon öppnadt och slagit igen jättelika portar, kraftiga fotsteg hördes och berget darrade som vid en jordbäfning. Ljudet kom närmare och närmare och till slut ramlade ett klippblock ned från sitt fäste i graniten. En stor dörr visade sig nu för de förskrämda männen. Den öppnade sig långsamt på knarrande gångjärn och en kraftigt byggd kvinna kom ut till dem i den af grufblossen svagt upplysta orten. Det var bergfrun i egen hög person, gnistrande av juveler och med ett bälte af järn kring sin omfångsrika midja. Hon var härskarinna öfver dessa dyrbarheter, sade hon, lika väl som hennes syster härskade öfver de på andra sidan dalgången belägna Stripagrufvorna. Alla skatter i det berg de befunno sig voro hennes egendom sedan urminnes tid. Men hon ville gärna dela med sig åt människorna, blott de ej rörde hennes skattkammare, hvilken var belägen i den riktning som orten gick. Fortsatte de med arbetet skulle de slutligen komma till hennes inre gemak och därför bad hon dem genast sluta upp med detsamma, så skulle hon visa dem ett på annan plats belägen malmstreck som var mycket rikare, och där de ej behöfde störa hennes ro. Så försvann hon lika hemlighetsfullt som hon kommit och arbetarna hörde hur hon låste den ena porten efter den andra, till dess ljudet dog bort längst inne i berget. Uppkomna i dagsljuset igen berättade karlarna hvad som timat, men ingen ville sätta tro till deras berättelse. Tvärtom började man göra spektakel af dem, kallade dem mörkrädda och öfverspända och utfor i hån och hotelser om afsked om de ej fortsatte arbetet. Men de gamle, som varit med och sett mycket, skakade bekymrade sina hufvuden och talade om varsel, hvilket dock ingen var hågad att lyssna till. Dagen därpå återupptogs arbetet med förnyad styrka. Bergafruns straff lät emellertid ej länge vänta på sig. Ett afgrundslikt dån hördes vid middagstiden, klippblock och stenar dansade ned öfver arbetarna och hela grufvan rasade igen, begrafvande dem för evigt i sina hårda granitarmar. Endast tre af männen, som sysslat ute i dagbrottet, lyckades man få upp, men äfven hos dem hade lifvet flytt. Samtidigt med detta hade en hustru till en af dessa arbetare ett egendomligt sammanträffande. Hon var på väg till grufvan med mat åt männen då hon i en brant backe mötte två svartklädda, resliga damer som sågo mycket förnäma ut. De stannade och frågade hvart hon skulle gå. "Till min man, som arbetar i Kärrgrufvan," svarade hon. Han behöfver nog ingen middag, men om du skyndar på, får du se när de hissa upp honom", sade den som tilltalat henne; med en röst som ej var ovänlig men torr och sträf, ungefär som då man rör i en rishög. Då gumman trodde att det redan var middagsrast fick hon brått att komma iväg igen, men kunde ej låta bli att vända sig om efter de underliga fruntimren. Då fick hon se något som gjorde att hon strax kom på det klara med hvilka de voro. Båda buro långa svansar, som hängde fram under kjolarna, och innan hon visste ordet af voro de försvunna i berget på sidan om vägen. Gud hjälpe mig, tänkte hon, nu står det aldrig rätt till när bergatrollet i Blanka och hennes syster i Stripa äro ute och går. Full af onda aningar skyndade hon fram till grufvan och kom lagom fram för att se sin man, död och lemlästad, hissas upp i en tunna. Samma kväll sutto några oförvägna sällar och spelade kort i grufstugan, utanför det rum i hvilket de omkomne stodo bår. Då kom en af dem ihåg att han glömt sin snusdosa i fönstret till likrummet. Nu lofvade han en kanna brännvin åt den som vågade gå efter densamma. Då reste sig en orädd arbetare, Mas-Olle kallad, och förklarade sig villig hämta dosan. "Här ska ni se en gosse, som inte är rädd för varesig hin eller trollen. De finnas för rästen inte till någondera delen", sade han. Morskt klef han in i rummet och stängde dörren om sig. Just som han skulle närma sig fönstret där dosan låg, kände han hur golfvet försvann under hans fötter och då han såg upp befann han sig i ett stort, bländande upplyst rum. Det var Bergafruns skattkammare! Taket gnistrade af pärlor och rubiner, väggarna skimrade af olikfärgade klara malmådror och pelare af bergkristaller stodo i täta kolonnader mellan hvilka spände sig hvalf af rent guld. "Du har tviflat på min tillvaro, hvad tror du nu?" hörde han en röst säga och bredvid honom stod bergafrun i all sin prakt, med en skimrande krona öfver sitt svarta hår. "Men jag förlåter dig om du blott är villig att stanna hos mig" fortsatte hon. "Allt, som du här ser omkring dig, skall bli ditt!" I Olles hufvud hvirflade tankarna rundt. Frestelsen var stor, men så kom han ihåg hvad hans mor berättat honom, att den som ger sig åt trollen säljer sig åt den onde med kropp och själ, för tid och evighet; och förr ville han vara den fattigaste i sju berslag än höra honom till. Han började i sin nöd läsa "Fader vår" med hög röst, men hade ej hunnit längre än till: "och fräls oss ifrån ondo", förrän han hörde skärande hemska skratt och allt upplöste sig i ett brokigt kaos, färger och glitter försvunno och när han såg sig omkring lyste endast månljuset honom i ögonen genom likrummets fönster. Han gick in och öfverlämnade dosan till ägaren, men han var till oigenkännlighet förvandlad. Håret var hvitt vid tinningarne och gången var en gubbes. Träskorna hans voro försvunna och kunde ej, trots ifrigt letande, återfinnas. Då man följande dag begaf sig ned i grufvan hittades ett par träskor på den plats där raset skett. De igenkändes tillhöra Mas-Olle. Hur de kommit dit kunde ingen förstå, då Olle ej varit där nere efter raset, och nu låg han dödshemma och yrade om bergafrun och hennes skattkammare.