Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
12. Om man gick till ån en torsdagsnatt kunde man få lära sig spela näckens polska. Man skulle gå kring en kyrka tre gånger, innan man gick till strömmen. Då var näcken framme, och då spelade han en polska. Det var tolv repriser på den, och när tolf- te reprisen spelade, dansade allt, vad som fanns i rummet. Här i ån fanns ingen näck, det var i Storån (Viskan) nere vid Skene. 13. En del slängde i pengar åt näcken, när de gick upp ur vattnet efter badet. 14. Näcken visade sig som en fisk, om han lät se sig. 15. Strömgubben talade de om. Han spelade inte, han sjöng. (I Helsjön ska de ligga mycket pengar. Om de hade nå- gon värk och badade i Helsjön, gick det bort.)
Inspelning med Carl Gustav Pettersson
Dialekt/Folkminnes inspelning.
Inspelning med Alfred Lund
Lund gör som pojke dagsverken vid Karmansbo herrgård för 25 öre om dagen. Om oxkörning. Oxarna kesar för stingen. Stubbar till bränsle i smedjorna. Lund blir dammbordsryckare. Lancashiresmide. Tolkning och stämpling av järnstänger. Lund blir hjälpbrytare och blir koldragare. Smederna väster om Hedströmmen hörde till Västra Skedvi sn, får hästskjuts vid röstning. Kontroverser arbetare - arbetsgivare. Fackförening bildas. Smedernas bostäder. Smederna har grisar och kor. Om klasskillnad. Lång arbetstid, dåligt med ledighet. Om julfirande. Bruksarrendatorerna kallas till höbärgning med s.k. budsedlar. Slåtter, torkning på marken och på dubbelhässjor. Smederna skördar gräs på mossar. Odling av skogsmark. Inget ålderdomshem, gamla bodde ofta två och två i små stugor. Skräddare och skomakare kommer till gårdarna. Näverskor. Hemstickade strumpor, spinning och vävning. Skörd, tröskning och rensning av säd.
Soldaternas blodtörst
Det var Skult-Hans, och han var från Röle, och han hade vatt mä i Tyska ofreden, och han var soldat, och han var i Ferna och gjorde dagsverken där. Och han sa, att i Tyska ofreden, så det värsta av allt som var, sa han, det var när de tog barnungar på bajonetterna och satte opp dom på gärdsgårdsstörar, och där fick de sitta tess de självdog, och de ropa efter mora, men hon hade de ihjäl först. Och det var te gå från gård te gård och bara villa se blod, för en vart som ett vilddjur, sa han, värre än ett tocket, och soldat Älg i Gunnilbo han hade också varit med i Tyska ofreden, och han sa att det värsta som plåga'n var att de hade gjort så där med barna, och de kunde inte rå för't då, för de vart tockna av att se så mycket blod jämt, men då de kom därifrån ångra de sej.
Djävulen - Prästgårdspigorna fick hjälp att sy krinoliner
Det var för länge sen, mor tala om det. Det skulle ha hänt i prastgården i Västanfors. Prosten hade vart borta på ett sjukbesök i socknen, och det var själva pingstdagskvällen. Det skulle bli nattvardsgång på anndagen. Då han kom hem gick han förbi köksfönstret och såg, att pigorna hans satt och sydde på krinoliner, som de skulle ha på nattvardsgången. Och det var stort sabbatsbrott, och då han tittade efter närmare såg han att en skräddargesäll satt emellen dem och hjälpte till att sy på krinolinerna, men han hade horn i pannan och pompa och en hästfot, men pigorna såg inte något utan pratade och skrattade. Då gick prästen in till dom och kasta sin prästkappa omkring dom. Då fick de se vem de var i sällskap med, och såg att det var själva Skam. Då blev de alldeles förskräckta och sköt upp sin nattvardsgång, för de var inte beredda, och bad sedan Gud om förlåtelse för sitt sabbatsbrott.
Trollkäringen som försökte låna i Messlångsberget
Det var gamle August Nils, och han var kanske något äldre än jag är. Och han var huggare, så han var ju i skogen jämt. Det var en gång han var vid Messlångsberget och högg. Då såg han en trollkäring, en riktigt ful en, sa han, och hon gick in i Messlångberget, och sen kom hon ut med en sån fart, och då skrek det i berget ättera: "Gå te mi syster i Sala, ho har mera silver att låna ut än jag!"
Tomtar - "Nu är Håkan varm!"
Det var vid Ramnäs bruk, och de gamla smedera tala om det här då jag var där som smedräng. Det var vanligt förr, då det var tysksmide och de fick betalt för pundet, att mästera skaffa säj en tomte som hjälpte dom. Och den där skulle ha sitt, han mä. Då julafton kom sa sme'n te mästersven, och han hette Håkan, te bära ner en skål med gröt och ställa'na på stabben åt tomten. Men mästersven åt själv opp'et och sket grötskåla full och satte'na på stabben te tomten. Då tomten kom och fick se det där, så tog han och kasta in mästersven i härden och maka in'en, unnan för unnan, tess bara träskorna var utanför. Så gick han sta och väckte mäster och sa: "Mäster, opp, opp, nu är Håkan varm!" Och det hände på tredag jul, då mästersven hade gjort eld i fyrn.
Kolaren skulle slå tre slag i tallen
Det var en kolaredräng som låg i skogen och kolade, och det var i Hartzbergsskogen. En kväll kom det ett snyggt fruntimmer in te'n och prata mä'n. Hon sa att hon var nykommen på trakten och skulle till Stripa men inte hitta vägen dit. Hon var lättsam och rar, och han tyckte åt'na att hon kunde stanna kvar hos honom och stöka åt'en och hjälpa'n med milorna. Och hon stanna hos'en i tre år och fick tre barn mä'n, och den minsta ungen var en flicka, och den kalla hon för Snorvipa. Men han hade måst lova henne, att när han hade varit borta och kom, skulle han först slå i en tall som hon pekat ut åt'en, och han skulle slå tre slag i tallen. Men en gång glömde han det där, och när han kom fram till milan fick han se'na som hon var, och hon stod där och kroka ut med näsan, rev ut med klorna och släckte med römpa, som hon doppa i ett vattenämbar. Han vart alldeles förskräckt, för han förstod att det var råhanda han levt ihop med. Men till henne sa han inget utan vände om gick till en gammal lappgubbe och om för honom, hur det var ställt. Och lappgubben sa: "Ta en skrinda med dej och ta henne och barna med dej ut på Råsvaln, men sätt dej själv på hästen och rid, men selpinnarna ska du sätta i så lösa, så du kan få dän dem med hälen. Men du får inte ha nån hårdknut på dej, utan allt ska vara knutet i lyckor. Då du kommer mitt ut på sjön ska du rida ifrån dem, men se dej inte om förrän du kommer fram till Guldsmedshyttan." Nu gick kolarn tillbaks och slog i tallen som han brukte, och hon var nu ett snyggt fruntimmer. Han hade nu skrinda och häst med sej. Han sa åt'na att de skulle åka bort och satte henne och barnan i skrindan, men själv red han på hästen. Då han kom mitt på sjön, kom det sju vita vargar fram på isen. Då hon såg det och förstod vad han tänkte göra, bad hon för sej och barna och sa: "Om du ej har förbarmande med mej och de andra, så ha åtminstone förbarmande med lilla Snorvipa. Och om du gör det du nu tänker, så ska jag kalla på bror min i Hartzberget, syster min i Ringhälla och kusin min i Stripa." Men karln hennes red iväg han. Då börja hon ropa på hjälp, och det började att skjuta från alla tre bergen, och det dundrade som kanoner och slog ner i isen bakom honom, och det var glansis. Men han red fri, för han hade alla knutar knutna i lyckor, men henne och barna åt vargarna upp.
"Kasserikus är död!"
Det var min farmor som tala om det här, så det är riktigt sant. Det var en sån där löparekatt som kom te dom i Ställberget där farfar bodde. Katten satt på bordet en gång då farfar kom hem, och farfar tala om för farmor så här: "Tänk, då jag gick förbi Dromborgsberget ropa det ur berget: Be Måns gå hem, Kasserikus är död!" Och då farfar fick säja det där körde katten på fönsterrutan och satte iväg inåt skogen, och de fick aldrig se den mer. Och det var trollens katt i Dromborgsberget, och han förstod det farfar sa, och att det var nån hälsning te'n.
Gubben nämnde Guds namn
men jag har hört en saga om Finnberget. Det var en gubbe, som hette Erik Ersa vid Sörby, han hölls i de där gamla varphopera och skrädde, och förtjänsta den var fälle skral, det förstår en. Så en dag då han satt där och plocka med sin malm, så kom det fram en ålderstigen karl, grått skägg och gråklädd i övrigt, och då sa han åt Erik Ersa att "följ mä mäj", sa han, "så ska jag visa dej en bröbete, som ska räcke åt både dej och dine barn." Och Erik Ersa han tänkte sej inte vidare för, utan han sa: "Ja, Gu vete, om du dä kan." och då var det förkylt. Då var gubben försvunnen mitt för hans ögon, alldeles mäsamme. Så han geck fäll i svsår ånger i all sin tid sen, för han försmådde´n och inte tänkte sej för. Och de har fullt och fast för sej, att det ska finnas en stor malm där vid Finnberget.
"Bastulappen och tunnetappen och lera"
Det här berätta de gamla i Ställberget, då jag var barn. Det var ett kvinnfolk där i byn som fick barn, sa de, men det var ingen som visste av det. Och hon fick det ena efter det andra, och det var ingen som hade reda på. Och hon dräpte barnungarna, för hon var ogifter, och den ena ungen dräpte hon i en bastu och den andra i en öltunna, och den tredje gjorde hon ände på i en lergrop. Sen stod hon brud med en, som inget hade att göra med de andra barna och som inte visste hurdan hon hade varit, och med den karln skulle hon också få ett barn. Sen på kvällen då bröllopet stod i en gård fär, så kom de fram alla de tre barnungar som hon hade gjort ände på, och de tog i ring på golvet och sjöng: "Bastulappen och tunnetappen och lera, om ej vår'n mor ha blett gift i år, så ha vi nog blett flera." Och då var det känt, att hon fött barn i lönn och gjort ände på dem, så hon kom på spinnhuset, för hon vart så förskräckt så hon bekände sina brott. Och det ska vara sanning, för de som tala om det hade väl reda på det där.
Drängen band skarpslipade sliar över hästryggen
Det var i Morskoga i Ramsberg, och det var före min födelse, men far tala mycke om'et, och det var sanning mä. Det var en häst där som var så illa utsatt för mara. Och drängen där på stället, han var så rädd om hästen, så han gjorde allt för te fria'en om nätterna för mara, för hästen stod svettig och fördärvad i spilta varenda möra mest. Och drängen tog skarpslipade liar och band fast dom över hästryggen på kvällen för te se om det skulle hjälpa, då inget annat ville hjälpa. Då bonden kom ner i stallet på möran låg drängen död breve hästen i spilta, alldeles sönderskuren av liarna. Så det var han själv som mara hästen, fast han inte själv visste å't. Hä var nog andra onda mänskor som tvinga drängen te gå mara, fast han inte hade reda på det själv.
Fästa upp släpet
Då jag tjäna i Arboga socken, hörde jag de tala om att det var marken i Arboga, och det var ett fasligt fint fruntimmer som gick där på marken. Rätt som hon gick där, så föll römpe ner på'na, för det var inget kvinnfolk, utan det var ett bergtroll från Brattberget där, och det berget ligger inte långt från stan. Och römpa släpa ätter'a och folket det skratta åt'na, men hon själv visste inget av. Då var det en dräng där på marken, som tyckte det var synd om'na, och han gick fram te'na och sa: "Fröken ska dra upp släpet", och då tyckte bergtrollet det var så belevat sagt, så drängen fick en bra slant av henne till marknadsgåva. För se trollen de skäms för att de har römpa och vill inte visa'na för folk.