Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
Blommor och löv satte de in överallt på midsommar var de kunde komma åt. Men när det blev skräpigt tog de ut det, de gömde det inte.
Trettondagen och tjugondag Knut
Somliga ville inte ha julgranen stående längre än till trettonhelgen. Hon blev gammal och barrade från sig. Så ville man bli av med henne för utrymmets skull. Eljest var det vanligast, att hon fick stå till tjugondag Knut. Om det var snö och lämpligt väder den helgen så kun- de man få se många fina ekipage – hela slädpar- tier åka genom staden. Dels var det stadsbor som fann nöje i att ta sig en åktur och dels var det lantbor som passade på att ta sig en titt in till sta'n och hälsa på släkt eller bekanta. Det var vanligen herr- skapsfolk som hade slädpartier. Men även andra kun- de leja åkare och ordna slädparti någon gång. De kör- de så långt de tyckte att de hade nöje av att åka. Det var vackert att se när herrskapsfolk kom. De ha- -de / stora granna slädnät över hästarna. Slädnäten voro tunna och vita. Det var breda spetsar på dem. 'Tjugondag Knut ä jula slut.' Se'n fick man inte hål- la på att fira jul längre. Då gick man tillbaka till de vanliga vardagssyslorna och arbetena. Då ha- de man barnbjudningar i hemmen. Barnens kamrater fick komma och dansa med omkring julgranen. Små på- sar med karameller och pepparkakor och andra godsa- ker skickades med barnen hem.
Farsoter
Levande bergraven har jag hört talas om. Det har t.o.m. jag gjort. Jag hade en so, som inte tog åt sej grisarna. Jag tog in dem i stugan och gav dem mjölk. Två levde, men de and- ra dog. Jag grävde en håla bredvid lagårn och hävde ner dem där allihop. De levande fick följa de döde. Det gjorde jag inte för trollkonst. Levande katter och kättlingar har många grävt ner.
Krig och fejder.
Det är i Strömmaberget vid Öresten. Där är en så väl- vulen grotta i berget. Det skulle varit en skomakare, som hade gömt sig i den grottan en gång, när det var krig. Han satt där och gjorde skor.
Dymmelveckan
De gamla hade följande namn på dym- -melveckans dagar: Svarta måndag eller Kol måndag, vita tisdag eller aske tisdag, Vidare dymle onsdag, Skärtordsdag, lång- fredag och påske-lördag (uttalades påske- loda) eller piskeloda kallades den också, ty de (folk) skulle piskas denna dag; det vill säga ha stryk. Vidare var en del arbeten förbjudna denna vecka; nämligen allt sådant som gick runt omkring eller snurrade t. ex. spinnrocken. Allt arbete som spinning med mera skulle vara färdigt vid Dymmelveckans ingång.
Näcken
Näcken höll till i forsar och vattenfall och lärde ut i fiolspelning, så vida den som önskade lära sig spela hade lovat att "gå i förbund" med honom. I tre tordagsnätter under själva spöktimmen skulle den (eleven) sitta vid ett vatten- fall och först tredje natten kom Näcken. Grantunna i Duvered i Magra sades ha lärt sig konsten av Näcken eller Strömgubben, som han också kallades. Grantunna var född på ett ställe, som hette Grankärr, och han tog sig namnet därefter. Grantunna var också en mästare i att spela. En gång vid en dans, dansade ett par på honom så att fiol- halsen bröts av, men Grantunna visste råd. Han sprang ut i köket och fick fatt i vedträ och band / fast på fiolen och fäste strängarna och sedan spelade han som förut, och dansen gick därpå nästan vildare. Då han ju kunde spela huru än instrumentet var, ansågs det givet att han kunde trolla. Han var också vida beryktad och anlitad.
Havsfrun
I den lilla sjön Anten visade sig ibland havsfrun. En dag då en båt Greve Gumer var på utflykt syntes hon simma i de solglittrande vågorna, ty det var en ovanligt vacker sommardag med strålande solsken. Men plötsligt steg det upp ett åskmoln på den klara blå himlen och med ett slog blixten ned; den syntes träffa havsfrun, som försvann i djupet med ett. Så blev ödet också med båten, ty den gick under träffad av blixten. En klippa i sjön lär ännu kallas för Greve Gummer.
Djur
Bara en varg har jag sett och jag är inte säker på det heller. Vi gick och slog. "Där hoppa en varg över ån", sa en karl. Men jag tror inte, att det var en varg. Men en vit räv har jag sett. Han var så smal, så man kunde ha tagit om honom. Kom den förste torbaggen emot en, så fick man mot- gång det året, men kom han med en, fick man medgång. Låg en torbagge på rygg, skulle man välta upp honom, så fick man sju synder förlåtna.
Skjutsar.
Maktstjäla hästar kunde gårdbönderna göra emot varand- ra. Min far hade alltid vitlök instoppad i bogstan på sin häst, då gick det inte att maktstjäla honom. Kvicksilver brukte de ock i selastan, det hade min gamle far; det skulle skydda hästen mot maktstjälning. Jag och en till for till Borås. Midnattes for vi förbi Kinnarumma kyrka. Det var ljug att hästarna ville fram där. Jag gick av och tittade från huvet till rumpestången på häs- ten och tänkte, att jag skulle få se någonting, för de sa, att det är något, som satt sej på. Jag såg inget emellertid. Då kände jag först efter i bringeremmen och sedan spottade jag hästen i mun. Hästen blev arg då jag spottat, och sedan gick han, så vi körde förbi flera. Förut hade han inte kunnat flytta fötterna, men sen gick han som en mamsell.
Husdjur
Det var så många olika fyr de hade för sig, när krea- turen släpptes ut första gången om våren. Somliga hade aska med sig, somliga eld och somliga la stål vid tröskeln och över dörren. Sådant här var mycket bortlagt i mitt minne, men jag hörde de gamla tala om det. Man var rädd för att nå- gon olycka skulle hända dem om man inte gjorde dessa ce- remonier. Litet libbesteck gav man dem också, innan de skulle ut. Om man tog kon eller hästen fram till stugan och gav dem något att äta , innan man ställde in dem i stall eller fähus, så var det inte farligt att de längtade. Ko som längtade pysslade man pysslade man om och gav litet bättre än de andra tills hon slutade att ränna. Då fick hon som de andra. När kon var betäckt så ledde de henne runt en / sten – tre varv motsols och tre varv medsols. Det var för att kon skulle ta sig med kalv. När kon hade kalvat, så var hon törstig. Då värmde man vatten och rörde litet mjölk i det. Så skulle kon ha tre sillar. Gråaktiga kor var eftersökta. Vita och svarta kor var man inte noga med. Så var det med hästarna också. När vallgången slutade, hörde jag inte till att man hade något exter för sig. Och man höll inte kreaturen ute efter mickelsmäss. Då skulle man allt nästan ställa in dom. Nu för tiden får de gå ute längre. Bina höll en kvar genom att spruta vatten på dem eller stänka med en borste, när de svärmade.
Lucia
Klockan 3 – 4 på luciamorgonen var gubbarna uppe på logarna och trösk. Det var gammalt bruk att de skulle tröska den morgonen. Innan de gick ut på logen så fick de kaffe och dövelskatter eller lusse- katter som de kaller det nu. Så tog de sig en rik- tig brännvinsslurk. Rätt som det var så var de in- ne och tog sig en sup och en matbit. Till frukost åt man fläsk el. grisfötter. Det var lussemat. Det skulle vara litet för mer den mor- gonen. Men någon utklädd Lucia förekom inte hos allmänheten.
Tomasmäss
Om tomasmäss och i påskveckan fick man inte köra till kvarn, för mjölnaren skulle inte mala då. Så skulle man inte få spinna och inte gå runt eller ställa till med något arbete som hade rundgång. De gamla talade om, att de hade varit med om de reglerna.
Julafton
De som hade säd otröskad brukade vara uppe och trö- ska. Eljest brukade man ställa med julveden. Man var uppe bittida. Det var inte på många ställen man hade den seden kvar att lägga halm på golvet. Men på enstaka stäl- len förekom det. Det var roligt för barnen att få leka i halmen. I mitt hem hade de allt lagt bort det. Julgranen var vanlig över allt. Det var då som nu. Men man hade inte så mycket att hänga i den. Det var flagga, papper och papperskarameller och någon glas- kula. Vörtbröd bakades. Sådant bröd bakades inte annat än om jul. Så bakade man av sammalt rågmjöl och av siktat rågmjöl och något litet vetemjöl. Av alla dessa slag skulle vi barn ha i vår julhög, fast dessa / bröd bakades mindre. Kreaturen utfodrades särskilt om julkvällen. De skulle veta om det var jul. Och det talade man om för dom när de fick höet. Alla djur fick extra. Fåren fick gott hö och hästen havre. Man fick inte glöm- ma något levande den dagen. Mamma tala om att man brukat tända ett ljus för vardera maken. Det fick brinna hela natten. Om mannens ljus var det kortare eller om det brunnit ut först, så skul- le han dö först och tvärt om. Julbrasan bestod av björkved. En stor brasa tän- des, som brann medan man åt om kvällen. De döda kom om julnatten. Man dukade inte av bor- det. De skulle ha festligt när de kom.