Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror på väg till ett kapell
Min matmor Märta Edlund i Hartung på Alnön berättade år 1906, att hon en kväll strax före kl. 8 e.m på väg till babtistkapellet mötte ett helt sällskap små vittror med schalar, knutna bak på ryggen samt huvuddukar, knutna under hakan. I händerna hade de psalmböcker. Vittrorna gingo tvärs över vägen till metodistkapellet. Där skulle det då ej vara sam- mankomst, men det var ändå väl upplyst. Märta hade flera personer i sällskap. Hon uppmanade dessa att stanna, medan vittrorna gingo förbi, och det gjorde de, men de sågo ingenting.
Frimurare
De som var rikast i staden hade inte fått sina pengar på ärligt sätt utan genom leverans av kött och blod till hundturken. Detta fick de från barn som de fångade in. Kom det ett främmande barn till dem, så försvann det och hördes aldrig av mer. Kunde de i tid få igång klockorna i Kyrketorp, Hagelberg, Skövde och Våmb, kunde det återfinnas vid något vägkors och det hade då ett präktigt massäkaknyte med sig, men barnet kunde bara berätta att det fått ma- ten av en snäll farbror. En gång vart halvår kom det en holländare och hämtade lasten vid en öde ö utanför Göteborg.
Skatter
1906 fann två arbetare 8 kg. guld på Timboholms mar- ker när de skulle odla upp en stenbacke. Att det fanns skatter där visste folk förut, för alla nätter när inte månen var uppe, så såg man ett ljus hoppa upp och ner. Folk är också övertygade om att det finns guld kvar, ty många har sett ljuset hoppa upp och ner efter sedan guldet var funnet. Halva backen finns kvar än. Det var två arbetare, suputer, som fann guldet, de gick under öknamnen BlyPer (död) och Lotta Värnlund (lever än) de for till Stockholm och hämtade över 40,000 kr. de stannade i Stockholm i 6 månader varefter de hemsändes på fattigvårdens bekostnad. Bl.a. köpte de en bil, det fordrades inga körkort då, utan Bly- Per satte sig vid ratten sedan han blivit visad hur han skulle starta och stanna. Styrinrättningen brydde han / F. stataren E Larsson Skövde Skatter 2. sig inte om för han kunde styra en cykel och det var svå- rare. Bredvid satt "Lotta", båda var halvfulla. Så bar det iväg huvudgatan utföre och när de kom till Lejamagasinet åkte blyper rätt in i det stora skyltfönstret och började backa omkring bland damartiklar. Det kalaset kostade med bil- ruta och förstörda kläder 4270 kr., har Lotta berättat. Detta var en detalj av hur blyper och Lotta använde sitt lättfångna guld. I stenröset vid Persberg fann en arbetare ett par guldspän- nen på 1850 talet. Sedan var det var söndag en lång tid en riktig folkvandring till stenrösena på Månsagårds, Persbergs och Svenningsgårds gärden. Guldet hade ett par sett ligga och glänsa en mån- skensnatt när de låg bakom röset och friade. Det var en dräng och en piga på Persberg. De blev gifta sen, men hade de inte blivit det hade drängen ensam fått guldet för han förklarade "Att Mari låg på rygg, så hon kunde inget se." Detta gav anledning till att folk satt om nätterna / F. stataren E Larsson Skövde Skatter 3. när det var månljust och plockade i vart enda röse och alla var tysta, för hade något sagt ett ord så hade de bara fått tag i rötter och ormar i röset. En del hade för sig att det skulle gå att tämja vess- lor, som skulle kunna dra fram skatterna ur sten- rösena. Det försöktes med sådant också. På Kråkeberget skall en stad ha legat och där har många drängar i forna dagar rotat omkring i jord- högar och rösen efter skatter. Skatterna på Kråkeberget var bara åtkomliga två nät- ter om året Lussenatten och midsommarnatten
Kyrkklockor
Far berättade att när de göt stadens kyrkoklockor på gjutarebacken vid Dunkehall, så stod klockan under bevakning dag och natt för inte trollen skulle kunna ta ljudet av den. Om de kunde få ner ett par yllevantar i gjutmassan så blev klangen inte klar utan lät som de slog på vanligt järn. Källegårdsfolket hade också sitt vaktpass, talade far om.
Domare och rättsväsen. Städernas traditioner ULMAs frågebok
Stadens avrättsplats låg i kilen där Värsås- vägen lämnar Mariestadsvägen och där andelsmejeriet nu ligger. Denna avrättsplats hade tre stora granar, som var satta efter tre bröder som där avrättats, när avrättsplatsen skulle läggas ner så skulle granarna bort, men den som högg bort den ena fick granen över sig och den som högg ner den andra högg av benet på sig själv och sedan vågade in- gen hugga ner den tredje utan den fick stå tills den ruttnade. Dessa granar voro de största som fanns i trakten och det berodde på att de stod på avrättsplatsen.
Stadens staket
Stadsborna hade sina ladugårdar för hundra år se- dan inne på gårdarna, detta i huvudsak tomterna kring tor- get och en stadsdel som kallas "Egypten". Övriga hade dem utmed stadens yttre kant. Sålunda låg en rad ladugårdar och logar från spruthuset utmed "Sanden" nuvarande Sandtorget å det område där gamla kyrkogården (anlagd 1860) är belägen samt vidare till Märkebacken där torpet "Sanden" låg. Där ej byggnader hindrade trafik gick runt staden ett staket längs Staketgatan - Fredsgatan - Kungsgatan och Trädgårdsgatan. Detta staket var gjort av "Ski" och staver", tre alnar högt och så tätt lagt och hankat, att man ej kunde sticka in handen genom det. Tvänne tullportar ledde in, en där Sparbanken nu ligger för trafiken från söder och väs- ter och en vid Sandtorget för trafiken från norr och / Skövde Stadens staket. 2 öster. Nuvarande Varolavägen fick sin nuvarande sträck- ning genom "undergången" förut hade den gått över Dunkehall - Husarkasern och in till staden där nuvarande flickskolan är belägen. Att ansvara för staketet utsågs två tomter årligen. Ägarne där ålågs, att reparera och underhålla, men materiel (Staver, ski och hank) skulle vara tamt framforsla ett visst antal vart år. Strax före "Valborgsmässorådstuga gick två utsedda "äldste" hägnadssynen och avlade rapport till borgerskapet på Val- borgsmässorådstugan. Böter för försummelse indrevs för stadskassan, dit böterna gick. Den som i många år gick hägnadssyn runt staden var på 1830 - 40 talet en handl. och Rådman, som hette Petter Helén. Stavrarna vid sidorna fick inte ruska när han skakade på en och var en gärdsgårdsbit för gles drab- bade inte straffet staketägaren, Stadens staket "var gemensam egendom, utan entreprenören, som / Stadens staket. 3. för året var antagen. 7 "le" eller grindar hade staden gemensamt att ansvara för utom tullbommarna vid söder tull, nuv. Sparbanken, och norr tull, nuvarande Lundbergs affär, Dessa sju grindar voro Prästgårdsgrind, Har- kesledet, Kankerukeledet, Sköttlalet vid Segerstorp, Stadskvarnelet, Ekeskogslet och Käpplunda grind. Dessas underhåll var gemensamt och rep. av dem bortlämnades till lägst bjudande på allmän rådstuva.
Stadens storskifte, vilka tomter som ägde åkerbruk och deras ägare, som voro kallade till skiftet
detta ägde rum 1832. Följande tomtägare voro kallade: För tomt 1, 16, 19 Gästgifvaren Carlsson, " " 6, Herr Rådman Behmer, " " 10 Herr Contracts Prosten m.m. D:r Grenander " " 12 Herr Contractsprosten som ombud för Fru Träffenberg " " 15 Carduansmakare Gustafsson " " 20 Sergeanten Edelman " " 21 Herr Postinsp Ljung " " 22 " Handelsman Forsby " " 23 " Rådman A G. Kjellberg " " 24 " ar Rådmännen L. Kjellberg och Billström " " 25 " Rådman Billström " " 26 " Apotekare Sommar " " 27 " Rådman Rådberg / Stadens storskifte 2 För n:r 28 Herr Borgmästare Levin som ombud för Baron Rudbecks arv. " " 29 " Rådman Rådberg, " " 30 " Kopparslagare Boström, " " 32 " Rådman L. Kjellberg, " " 33 " Carduansmakare Fogelqvist " " 34 " Hattmakare Boström, Carduansmak. Billström " " 35 [överstruket] Magister Setterberg och sämskmak. Torin " " 35, 60, 61 Herr assesor Odelius gm Handl. Rådberg " " 36 " Handelsman Forsberg " " 38 " Magist. Setterberg o Postinsp Ljung " " 39 " Fröken Silversvärd gm Rådm Lagerstedt, samt borgmästare Levin " " 40 Herr Magist. Setterberg " " 41 Herrar Rådmän A G. Källberg och Behmer " " 43, 48 Arrendatorn Herr Vännerdahl " " 45 Herr Rådman L. Kjellberg " " 46 Herr Ing. L. U. Ljunggren " " 47 Herr Rådman Hellén " " 50 " Rådm. Behmer o Carduansmak. Westerling / Stadens skifte 3 För n:r 52 Handl. Rydberg gm. borgmästare Levin " " 53 Herr Rådman Behmer " " 56 " Rådmän L. Kjellberg, Lagerstedt " " 58 " " Lagerstedt " " 57 " " A G. Kjellberg " " 59 " Comminister Holmblad " " 63 " Herr Doctor Grenander Skiftesgodemän voro Herr G Gyllenberg o Kapt. C. G. Hammar Vid av skiftesförrättare företagen undersökning rorande önskemålen visade det sig, att 10 1/2 tomter yrkade laga skifte eller en skift för var tomt, 13 1/2 tomter önskade nydel- ning med en skift i varje gärde (staden hade 3) 12 1/2 tomt önskade bibehålla sina gamla tegar oförändrade.
Djävulen
Om man vissla så kalla man på den onde, och rulla man med tummarna, då vinka man på den onde. Se, det skulle man akta sej för. Den "laje" (lede) sa de också ibland.
Vattenväsen
Min mor sa, att det var fiskarna, de som skulle ge sej ut på sjön och fiska, så noga med, att ingen skulle ha sett dem. När de var borta i en vik eller så där, så länge de då kunde förstå att ingen hade sett dem, så länge kunde de ha hopp om fiske- lycka. Men om någon fick se dem, då var det inte lönt, att de försökte längre med sitt knappast, för då var de sedda. Och det var "döljevatten" där de var, innan de var sedda.
Skogsväsen.
När de tala om troll och skogsrå och sånt där, så sa de alltid, att de såg bra ut fram men bak var de ihåliga som ett baketråg. Vad det berodde på, om man gick vilse vet jag inte. Men efter egen erfarenhet var det vissa ställen i min hemtrakt eller rätta- re sagt ett område, som var omöjligt att klara upp utan att man kom vilse där. Och det sa min bror, som var 15 år äldre än jag, också. Det var ett område inne i skogen, en 500 m. i fyrkant. Där var det omöjligt att komma till rätte. Sen var det ett förhållande med väderleken, när det var dimma eller snö på träna, så att allt såg lika ut; rätt som man då gick kunde man komma tillbaka till samma ställe, och var det då spårsnö, så såg man ju på spåren, att man var på samma ställe igen. Men så var vi lärda, att vi skulle vränga våra kläder, ytterrocken, om man hade nån, eller skjortan. Jag tror då inte det gjorde nån nytta, men det var ett talesätt.
Troll
Det sista jag hörde nån tala allvarsamt om trollen var en tiggaregumma, som kom hem en gång, jag var väl en 10 år gam- mal. Nu hade vi en katt, en svart och vit grann katt. Det var nånting så egendomligt med den katten. Min syster gick vid spi- sen en gång och stöka och katten satt på ugnsluckan. Hon hade en kaffekittel med varmt vatten i, och där råka hon till att slå ut vatten på katten, där han satt och kura. Det där vatten- strålen träffa katten på ryggen alldeles bakom nacken. Katten skrek till och sprang sin väg och var borta sex månader. Så en natt far min skulle gå upp och gå ut, då mötte han katten i dör- ren; då kom han igen. Och han var lika hemtam och tjock och fet, lika vacker. Då hade där blivit en fläck med vita hår där bak, så vi förstod, att han hade skållat sej. 1) - Så kom den här tiggargumman hem en kväll och fick bli över natt; då blev det tal om den här katten. "Ja, vet I vad jag tror, jag tror han 1) Se nästa sida. / är bergtagen," sa tiggaregumman. Då sa vi, "Det finns la inga troll." - "Jodå, vad det det finns," sa gumman, "min bror gick vall och han fick se dem en gång. Han kom dit och dit - det var inte i våra trakter - så kom det en gumma ut ur berget och kasta till honom ett sopeskaft. Det var en kluven stake, som de satte björnmossa i klykan och band ett snöre om och hade till att sopa ugnen med. Han kände igen, vad det kunde vara till, så han sprang och satte på några furukvistar på det här skaftet. Och det dröjde inte länge, så kom hon ut och gav honom en fin bakekaka för det." Så hon trodde säkert, att trollen fanns till. De sa om bergatrollen - eller om det var om skogsrå - att om de blev överraskade av solen i soluppgången, så blev de stående där de stod hela dagen. Det kallas dagstånd, d.v.s. de stod där och kunde inte flytta sig därifrån, utan de fick stå där hela dagen. Det kunde hända / om de var ute och förvirra sig så långt ifrån berget där de bodde, så att de inte hann hem innan solen gick upp.
Troll
Vi hade ett berg hemma på den gården där jag är född, som heter Basthåleberget. Där skulle ha vart troll i det berget. Och de skulle ha sett dem gå här nere på maderna. De skulle ha vart urgrävda framtill och hela bak. Det hörde jag talas om som barn. Men där var då inga gångar i det berget, så det var väl bara sägen.
Tomtar
Jag vet en gång - det var väl en händelse - far tala om den tomten, som kom till ladan och kasta in ett halmstrå genom ladudörren. Och när han då kasta in det här halmstrået, sa han: "Åsch" (pustning). Då tyckte han, han hade gjort nånting. Bon- den fick se det här. Och han gjorde sej lite lustig över't. Det var väl det att han pusta, bonden tyckte var så lustigt; han tyckte det var ingenting och pusta för. Men då skulle tomten ha sagt, att han ska göra nånting, så att bonden kommer till att förstå, att det har en viss betydelse. Han ska bära bort ett strå istället. Och det dröjde inte länge, innan bonden fick förstå vad det betydde. - Far tala annars sällan om sånt där.