Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Folklig läkekonst
När en ko mistat matlusten skulle man göra en deg av mjöl och vatten. I denna deg skulle läggas levande gråsuggor som man sedan gav kon och matlusten kom igen. Då en kvinna fött barn skulle hon dricka mjölk och brännvin. Detta kallades kanaljirisäck och var stärkande. Om någon fin kvinna eller annan, hotas med trolldom skulle man slå till denna eller denne så blodvite uppkom. Då var trolldomen bruten. Man fick icke lägga diskade knivar i ett fat utan de skulle läggas där man bruka förvara dem då de ej användes. Lade man dem i ett fat, försvann lika många riksdaler från det huset som antalet knivar på stället.
"Flit, skit och skit gör bonden rik"
I en uppteckning från Korsberga i Västergötland berättar lantbrukare Johan Möller (född 1869) om vårsådden. Uppteckningen gjordes år 1928.
"När tordyveln hade lössen framtill skulle man så tidigt"
I en uppteckning från Korsberga socken i Västergötland skriver lantbrukaren Johan Möller (född 1869) om folktro och föreställningar knutna till vårsådden. Uppteckningen är gjord år 1928 och hör till frågelistan Åkerns beredning.
Mjölkhushållning.
Mjölkhushållning. Broddetorp, Gudhems härad, Västergötland. Meddelare: Augusta Svensson, född 1876 i Säckesten, Broddetorps pastorat, nu boende i Nybygget i Broddetorps socken. Gården Säckesten tillhör formellt Bolums socken, Valle härad (Boddetorps pastorat omfattar fyra socknar, Broddetorp, Sätuna och Hornborga, till- / hörande Gudhems härad, samt Bolums socken, som ligger inom Valle härad), men inom samma skogsområde vid Brunnhemsberget, där östra delen av Broddetorps sockens skogsbygd även är belägen. Gården ligger för övrigt endast ett par hundra meter från Broddetorps sockens gräns. På grund av sitt avskilda läge vid Brunnhemsberget och rätt långt från landsväg, har mjölkhushållningen här bibehållit sin ålderdomliga karaktär vida längre än mera centralt och nära landsvägen belägna gårdar, där det varit lätt att sända mjölken till / mejeriet. Även Nybygget, där meddelaren nu bor, ligger något avsides från större landsväg (i Broddetorps skogsbygd), och mjölkhushållningen bedrives också där alltjämt på gammalt sätt; smöret kärnas hemma och försäljes under hand, och skummjölken gives åt kreaturen. Smörkärnor, smörtråg och andra redskap från gammal tid (dock numera icke mjölkfat av trä) användas alltjämt. Ystning i hemmet förekommer dock numera endast i sällsynta undantagsfall. De skildrade förhållandena voro tidigare allmänna. / Skildringen här avser tiden 1880-1910 och tidigare än denna period. Mjölk kallas i dial. mjölk, best f. mjölka. Utom för speciella fall användes endast komjölk. För tjekosta (kickhosta) kunde man använda hästmjölk. Den kallades hästamjölk eller (ännu vanligare) maramjölk (y. dial. maramjölk). Kvinnomjölk, kvenfölkamjölk eller bröstmjölk, användes mot öronsmärtor, örasting. Den skulle då mjölkas från kvinnans bröst direkt i örat. Tidigare användes sådan mjölk också i vidskepligt syfte, t.ex. för att släcka en förtrollad / och därför på annat sätt osläckbar ljuslåga. Då borde en ammande kvinna hämtas, och om hon då pressade ut en stråle av sin mjölk direkt i den förtrollade ljuslågan, så skulle den genast slockna. Vanlig kärnmjölk, tjäremjölk, användes att blanda zinkvitt i för målning av fönster (detta för att spara linolja). För att vitmena de denna tid vanliga, öppna spisarna, di öpne välvspisa, användes krita och mjölk. Det kallades te å smeta spisen eller te å lima spisen. Därtill användes väl också / någon gång tjäremjölk, men oftast var det mera mager mjölk, själer mjölk, d.v.s. noga skummad mjölk, oftast också lite surnad mjölk, draen eller blåsur. Till djurföda användes mjölk, från vilken grädden skummats bort, skumemjölk, företrädesvis till mat åt smågrisar, spägreser. Nyfödda kalvar fingo först råmjölk några dagar så länge hon mjölkade sådan mjölk, d.v.s. omkring åtta dagar (denna tid var individuellt något olika hos olika kor). Sedan fick kalven spenavarme rumjölk en tid. Skulle det / bli en gödkalv, jökalv, fick den hålla på med sådan mjölk, men skulle det bli en pålägeskalv, fick den efter någon tid ej mer numjölk utan endast skumemjölk. Sedan en ko kalvat, kallades, som sagt, den mjölk, hon mjölkade de första dagarna råmjölk (rå- har här samma betydelse som rår i uttrycket en rår baronge = en ”färsk” eller ”grön” d.v.s. svag och i livet oprövad, halvvuxen barnunge. råmjölk alltså = ”färsk mjölk” ”tidig mjölk” ”den mjölk, hon tidigast mjölkar efter kalvningen”, ”den första mjölken av ännu ej sed- / vanlig konsistens” Denna mjölk brukade användas oskummad. [Endast mycket snåla och föga nogräknade personer kunde ibland efter de allra första dagarna skumma den och blanda grädden med annan, normal grädde. Men smör, kärnat av sådan blandning, fick en underlig, föga behaglig smak, påminnande om smaken av mjölk från kor, som utfodrats med rovor och rovblast, och det blev nog en obehaglig överraskning för köparen av smöret.] Av råmjölk med något vetemjöl och eventuellt / något ägg irört bakades råmjölkespanekaker. De bakades mest i bleckbunkar, bläkbongka, eller (på större gårdar) förtennade bunkar av koppar, fötenata köperbongka. Oftast bakades sådana råmjölkespanekaker av all råmjölka oskummad, och seden var, att på samma sätt som man efter varje brödbak gav sina grannar en eller ett par kakor bakebrö och efter varje slakt på hösten gav grannarna slaktemat (vanligen ett stycke fläsk eller kött = fläsk äle tjöt) samt en kokekörv och en annan korv, en aen körv, t.ex. en / longekörv) så gav man alla sina grannar, efter det en ko kalvat ena råmjölkespanekaka. Självklart var detta icke någon förlust för hushållet utan endast ett slags lån till grannarna, ty när dessa i sin tur bakade, slaktade eller fingo råmjölk från någon kalvko, så lämnade de i sin tur bakebrö, slaktemat eller råmjölkespanekaka. Sådana matgåvor eller matlån grannarna emellan gåvo ofta en välkommen omväxling i det vanliga kosthållet. Vanlig, nysilad mjölk kallades numjölk. Var den så färsk, att den ännu hade kvar av / värmen från kon, kallades den spenvarmer mjölk. Man kunde också ibland få höra den kallas kosajumen t.ex. om någon på skämt ville retas med någon annan vars favoriträtt just var sådan mjölk. All oskummad mjölk kunde kallas numjölk. Hade man däremot söter mjölk, kunde detta betyda såväl oskummad som skummad mjölk, som ännu ej på något sätt var surnad surater (eller sur). silesup = en liten kvantitet mjölk, som man dricker av den nyss mjölkade mjölken / eller oftast en liten skvätt (skvat, slangk eller slat) mjölk, som man ger t.ex. till ett barn, som är med i ladugården vid mjölkningen eller vid uppsilningen av mjölken. en silesup består alltså av osilad eller nysilad, spenvarm mjölk (osilater äle nusilater spenvarmer mjölk). Grädde heter grede (gredesnipa = gräddsnipa el. gräddsnäcka). Att ta bort grädden från mjölken kallades te å skuma mjölka. Den så skummade mjölken kallades skumemjölk. Kokad mjölk kallades kokter mjölk. Den hinna, som bildas på kokt / mjölk, kallades sjin, best. f. sjint. um en kokar up mjölk sumᴗente höler utan sum sjäᴗsäk då bliᴗlä ölost = om man kokar upp mjölk som inte ”håller” utan som ”skär sig”, då blir det ”ölost”. (Detta sker om mjölken är gammal och mycket nära surnandet.) Om mjölk börjar bli mycket svagt sur, säger man att mjölka ä draen. (Med detta ord, draen, lånat från mjölkhanteringen, betecknas en person, som (börjat bli) litet rörd av starka drycker.). Surnad, oskummad mjölk med all grädden på kallas filebongke. Surnad skummjölk kallas, / som nämnts, först draen. Blir den surare kallas den blåsur mjölk. Nästa stadium är löpen mjölk eller också löpnater mjölk. Mager skummjölk kallas blår mjölk eller själer mjölk. Den användes emellertid förr i tiden ej blott till gresera utan också till människoföda. Innan kaffe var så brukligt, användes i stället söter mjölk vid den tid, då nu för tiden eftermiddagskaffet drickes, alltså ve merafta. Man åt smörgås å mjölk te merafta. Till aftonvard, te kvälmål, åt man vattengröt och skum- / mjölk, vasgröt å skumemjölk. vasgrötᴗtä kokte en å vaten å samat rumjul = vattengröt det kokade man av vatten och sammanmalet rågmjöl. Till frukost, dajel, vankades det kall vattengröt och uppkokt mjölk = kåler vasgröt åså upkokter mjölk. Den mjölk- eller osträtt, som på annat håll brukar kallas ostkaka eller sötost, kallades på Broddetorps dial. brunost. Den tillreddes på följande sätt: först varde en mjölka satᴗo ble jumen å sina lae en i löpe (dä va en kalvamaje å venstet) = / först värmde man mjölken, så att den blev ljum, och sedan lade man i löpe (det var en kalvmage = löpmagen) nör enᴗade rut i äg å mjul å sökeᴗså sloenᴗet i en bonke åså bakteᴗt i åmen = sedan man (tagit upp ostmassan och) rört i ägg och mjöl och socker, så slog man det hela i en bunke, och bakade det i ugnen. såntᴗtäᴗade en te föring nöᴗlä va kalas = sådant hade man som ”förning”, när det var kalas. dä åtᴗti åsåᴗadeᴗri saftsås te = det åt de och så hade de saftsås till ( = det serverades med saftsås). / Vid tillagning av råmjölkespankekaka tog man råmjölk som den var och blandade i den socker och kardemumma, söker å kademuma och så ibland mjöl. Man slog massan i en bunke och bakade den i ugnen. Den användes ej vid några särskilda tidpunkter utan av naturliga skäl endast då en ko kalvat (ty eljest hade man ju ingen råmjölk). Något surnad mjölk skaᴗsäk (= ”skar sig”), när man kokade den. Den ostliknande massa, som då bildades, kallades ölost. – Ölsupa kallades ösöpa. Det var en välling, kokad av / dricka och mjöl, drek å mjul, men man hade också i den mjölk och sirap. Ex. dä va sånt ösöpe sum di kokte påᴗrän tia å sjokt sat sjea sto iᴗt = ”det var sådan ölsupa, som man kokade på den tiden, och den var tjock, så att en sked stod upprätt i den.” Ett tillfälle, då man borde koka ölsupa, var vid ett barns födelse. Då borde man gå till grannen – barnsängskvinnan – med ett stort fat ölsupa = et redit ösöpafat. En annan rätt av mjölk var potatismjölsgröt, tolemjusgröt, som tillreddes av potatisgryn / och mjölk, tolegrun å mjölk. Potatisgryn, tolegrun, tillverkades hemma på så sätt, att man silade ifrån dem (de små, fasta partiklarna vid rivningen av potatisen) från det vatten, vari potatismjölet, tolemjut, var löst. Mjölkens förvaring. Gräddbildningen. I Broddetorps skogsbygd användes i allmänhet en särskild kammare, där mjölken förvarades. Den kallades därför mjölkakamar. Där stodo mjölkfaten, mjölkafata, på ett stort bord, mjölkabot, för / att grädden skulle gå upp till mjölkens yta. Detta kallades att mjölken skulle ”gräddfalla”, mjölka sule gredefala. I senare tider användes som mjölkfat bleckbunkar, eller kopparbunkar, bläkbongka eller köperbongka, men på 1870-talet (och tidigare) och ännu på 1890-talet hade man träfat. De voro svarvade ur pilträ, svarvata utå pile, och mycket ”grunda” eller ”flata” (=flata eller flåa), detta för att den yta, som skulle skummas, skulle bli stor, vilket ansågs som en fördel. Av samma skäl skulle dessa mjölkafat eller silefat stå på ett stort bord, / emedan arbetet då gick bekvämare och lättare. När kon mjölkades, hade man som mjölkkärl en mjölkastope, se teckn. 1B, eller ena mjölkaböta, se teckn. 1A. Den förre bar man i det uppstående skaftet, den senare i ett handtag på själva locket. När man silade upp mjölken, skedde det antingen direkt i mjölkafata eller (oftast) i ett särskilt siletrug eller mjölkatrug av urholkat trä liknande smörtråget, se teckn. 8 och 9. Man silade genom en mjölksil, en mjölkasil, en träsil med ”öron”, träsil mä öra, och i mitten ett bleck, som man gjort en massa hål / igenom med en syl, en sul. En del lade halm i silen, en del granriskvistar, men det blev nog ej så rent ändå = dä ble nok grumsit likaväl. I mjölkakamar förvarades också på hyllor, på höler, såväl ost som smör – det senare oftast i ett tråg. När man skulle skumma av mjölken, skuma mjölka, använde man ena gredesje (eller ena gredeslev) (se teckn. 2 och 3, naturlig storlek). Man använde även det sättet att hålla handen, håna, för grädden, så att den ej följde med, medan man hällde bort mjölken, som var under / grädden. män då kuneᴗrä nok bli ena bruner rån darᴗoᴗade hölt håna = ”men då kunde det nog bli en brun rand (i grädden), där hon (den gamla) hållit handen.” Handens renhet var det nämligen icke alltid så helt med! greden förvarades i en gammal Höganäskruka av stengods, vilken ärvts genom flera generationer på gården (Säckesten). Den var dock av nästan alldeles samma form, som dylika kärl nu för tiden. i gredekruka förvarades grädden, tills man skulle kärna smör av den. Utom ovan nämnda sätt att hindra grädden med handen från att / följa med medan man slog bort mjölken under, förekom dock även i äldre tid metoden att skumma med gredesje. Under tiderna emellan det mjölkkärlen och smörkärlen användes, rengjordes de med vatten och skurades med en sorts hårt grås, skavegräs. (Kommentar: skavegräs = skavfräken) Sedan alla mjölkkärl, mjölkakael, voro rengjorda, ställdes de upp på kärlhyllan, kalahöla. Skummjölken, skumemjölka, användes till djuren, särskilt till svinen, dän ga en svina. Men också till människoföda användes skummjölken, och många fattiga människor hade väl knappast smakat oskummad / mjölk. Åtminstone var det så under årtiondena före sekelskiftet. Beredning av smör. Hade man endast en obetydlighet grädde, så att den ej lämpligen kunde arbetas i den vanliga smörkärnan, kunde man slå grädden i ett mindre kärl och ihärdigt vispa den, tills det blev smör. Det kallades te å vespa smör. Var det mycket litet grädde, och man dock ville ha smör av den, kunde man helt enkelt slå det i en butelj och skaka den så länge, att det blev smör. då vaᴗrä te å slöᴗt i en petäl å ruska smör åᴗt. / Men naturligtvis användes dessa metoder endast i undantagsfall. Det vanligaste var, att man slog grädden i en smörkärna och kärnande smör. Det kallades te å stjära smör. I äldre tid (före 1900) användes oftast smörkärnor, smörstjärer, av den typ, som framgår av teckn. 4. (Den kärna, som finnes på teckn. 6, är av något yngre typ än den förra). Sjölva stjära hade formen av ett slags lång stop med samma slags uppstående skaft som en svinastop eller en mjölkestope (se teckn 1 B). stjärelöket (kärnans lock), se teckn. 5 A, var tillverkat ur ett enda trästycke, nedåt slätt, men uppåt / och omkring töel (se teckn. 4 C) format som en skålformig urholkning (i mitten genombruten för töel) för att den från töel avskavda grädden skulle stanna där under arbetet. en töle, best. f. töel; plur töla, best f. töla, var i nedre änden försedd med ena tölatrisa, se teckn. 5 B. Genom mitten av tölatrisa var töel fastsatt och kilad med två kilar i kors för att få ett säkert fäste. För övrigt hade tölatrisa en mängd hål, genom vilka grädden pressades upp och ner vid arbetet. (se teckn. 5 B). Kärnorna i något senare tid (omkring och efter 1900) hade en något avvikande typ / (se teckn. 6) stjärelöket (se teckn. 7 B) är ej gjort i ett stycke utan sammansatt liknande ett laggkärl, fast utan både botten och lock men med en skiva insatt i mitten. Den från töel avskavda grädden kan här flyta ut över hela denna skiva, men hejdas vid kanterna av de uppstående laggkärlsstävorna. tölatrisa (se teckn. 7 A) utgöres ibland hos denna typ av stjärer av ett kors men kan också ha samma form (en träskiva med borrade hål) som hos den äldre typen. På bygden har i äldre tid också funnits stjärer, som nedtill haft ett hål att / tappa ur vassla, vatle, genom. Hålet tillstänges dessemellan med en liten svarvad tapp, en liten svarvateᴗtebe. Sedan man slagit grädden i kärnan, kunde arbetet börja. te å stjena smör tillgick så, att man, sedan man satt kärnan mellan knäna och fattat med ena eller med båda händerna om övre delen av töel, växelvis drog upp och tryckte ner töel (med tölatrisa) genom gräddmassan i kärnan. Var det lämplig värme i rummet (helst omkr. 14 grader varmt) och ingen åska i luften, så dröjde det ej så länge, innan greden skaᴗsäk. / De första tecknen härtill brukade visa sig vid det hål i stjärelöket, där töel passerade igenom det, och där därför friktionen var starkast. Sedan däᴗade sköetᴗsäk, fick man ytterligare hålla på en god stund änaᴗrä ade samlat säk, så att smöret bildade större klumpar i stjära, vilka skilde sig ur stjäremjölka (te å sjära säk kan utom ovannämnda betydelse också betyda, att man råkar skära sig t.ex. på en kniv. Men det kan också ofta användas i överförd bemärkelse. Om två personer råkat träffas och blivit vänner, men andra förmoda, att denna vänskap nog ej blir långvarig, / t.ex. därför att båda äro kända för härsklystnad eller snålhet, får förmodan om snar ovänskap i stället ofta formen: å jaᴗrä tövaᴗleᴗnte änaᴗvä sjäᴗsäk. Åh, ja, det dröjer väl inte länge innan den vänskapen ”surnar” d.v.s. förbytes i sin motsats. Det var så bra i början, men det ”skar sig” strax = dä vaᴗså ratᴗdå i början män dä skaᴗsäk tvät.) För att det hastigt skulle bli smör, borde ett ormskinn läggas under botten på kärnan – dä sule vära redit te å läga et ormasjin inuner böten på stjäna. Från äldre tid berättas / om en djäkne (eller måhända student), som gjorde sig goda förtjänster genom att ge sig ut för te å kuna nöᴗt (d.v.s. att kunna signa och förtrolla samt lösa ur signerier och trolldom, förjärning eller förjäring). Han kom till ett ställe, där man höll på med att kärna smör – men det ville inte bli något smör. Det var som förgjort. Efter erhållet vederlag i klingande mynt, lyfte han upp kärnan och skrev några ord under botten, som skulle hjälpa för all framtid, så att det alltid lätt skulle bli smör. Så gick han sin / väg, och gumman fortsatte att kärna och till sist lär det väl ha blivit smör. Gumman var emellertid nyfiken och hade någon att läsa orden, som skrivits under botten. Där stod då: stjära stjärestjärin teᴗru bliᴗsväter i naken = ”kärna, kärnekäring, tills du blir svettig i nacken”. Han kom till en annan gård. Där rådfrågades han för att de nyfödda kalvarna hade benägenhet att dö i ladugården. Det berodde förstås på förjäring. Det var svårt, sade han, men kunde botas, ehuru det skulle bli dyrt. Ett föremål, invirat i klutar, / nedgrävde han i kalvkätten. Det skulle ofelbart hjälpa. Sedan han fått sin rundliga betalning, gick han. Och tiden gick – men det spordes ingen förbättring. De nyfödda kalvarna dogo som förut. Då grävde bonden upp det nedlagda trolltyget, som visade sig vara en papperslapp, på vilken stod präntat: kalv vit å kalv rö vet duᴗnte leva så fåᴗlu le dö (vit och röd skulle enligt regelrätt dial. heta viter och rör, men ha tydligen här förkortats för versens och rimmets skull) = ”kalv vit och kalv röd, vill / du ej leva, så får du väl dö.” Vad nu det omtalade smörkärnandet beträffar, så är det onekligen ganska nyckfullt, och det är kanske ej så underligt, att vidskepligt folk genast trodde på förjäring, då de ej kunde i varje enskilt fall fundera ut orsaken, varför det ej som vanligt blev smör. Sedan man nu fått smöret att samla säk i klumpar, var det dags te å ta up smöt. Man tog fram et smötruj (el. smörtruj), se teckn. 8 och 9. Med gredesjea, som också kallades smörsjea, se teckn. 2 och 3, samlade man upp smörklumparna, smörklongka, / samtidigt som man genom att luta på stjära öste upp stjäremjölka. Smörklongka lades undan för undan i smötrujet. Sedan allt smöret tagits upp och lagts i smötrujet, skall det arbetas med skeden. – Fanns det barn närvarande, brukade de få en smörgås av det färska smöret. Det kallades te å få ena stjäresmörgås. – Att arbeta smöret kallas te å älta smöt. Först sköljer man det med kallt vatten och arbetar det samtidigt med skeden, så att all kärnmjölken, stjäremjölka, avlägsnas ur smöret. Sedan ältar man det, älter enᴗet, ytterligare och lägger i och inarbetar / det salt, som skall användas för den smörkvantitet, som skall göras lagom salt. Råkar man ta för mycket salt, så kan det hjälpas genom att flitigt skölja smöret med kallt vatten under det man alltjämt och å nyo ältar det i tråget. Den stora smörklump, som blir resultatet av det hela, kallas för ena smöslaja (el. smöslaja). I denna smöslaja gjorde man ett kors för att ej kon skulle bli ”förgjord”= föᴗrte koa sule bli förjoder. Sedan packades denna smöslaja ner i ena smörböta, ett laggkärl mindre än ena mjölkaböta men eljest av / ungefär samma form, se teckn. 1 A. Denna smörböta förvarades sedan i mjölkakamar. För resor och även för daglig matsäck tog man med smör i en smörask, en rund träask, vanligen svarvad ur någon art lövträd. Teckningarna 13 och 14 visar en sådan smörask, svarvad ur bokträ. I vardagslag lade man upp smöret med ena smörsje som var något krusad i ena kanten, se teckn. 10, men vid högtidliga tillfällen, kalas, lade man upp smöret i tunna skivor med en platt, krusig och räfflad smörspade, smöspa, se teckn. 11. / Beredning av ost. Det förekom naturligtvis att ett enskilt hushåll då och då yste någon ost till eget behov och då använde endast mjölk från de egna korna, men detta var egentligen rätt sällan förekommande. Vanligast var, att man bad tillsammans sina grannar och vänner till ett så kallat ustekalas. Så skedde, när man t.ex. skulle ysta julostarna. Det skedde på hösten. I Säckesten brukade man ha sitt ustekalas den 22 september. Då var det remåntematen i Skövde. Det var marknad för uppköp / av unghästar, och då voro förstås männen, kara, där med sina hästar. å nöᴗlå kvenera va hema insamla så jek dä redit å ha ustekalas = och när då hustrurna (och fruntimmerna över huvud taget) voro ensamma hemma, så passade det bra att ha ustekalas (det kallades även ustejälp). Ville man vara riktigt rejäler, borde man istället för att ta med mjölk till den som skulle ha sitt ustekalas, ta med ena plåka. Den tillkom så, att man dagen före ustekalast hemma hos sig gjorde en mindre ystning (av mjölk från sina egna kor) / och samlade den ostmassa, man på så sätt fick ihop, till en färsk ost, som man tog med istället för mjölk till ustekalast. En sådan ostmassa av obestämd form kallades ena plåka och förslog naturligtvis mycket mer i den stora osten, än om man haft med sig en eller ett par krukor mjölk, även om dessa krukor varit mycket stora. ena plåka måste var gjord dagen före ustekalast – äldre fick den icke vara. ena plåka användes också till ställen, som lågo långt bort, eller då det annars var svårt att bära med sig mjölk. / Om t.ex. skolläraren eller en lärarinna skulle göra ett ustekalas, så togo barnen med sig större eller mindre plåker – det skulle ju ej varit lätt för dem att bära med mjölk. På det ställe, där det skulle bli ustekalas måste vissa förberedelser göras under dagarna förut. Först måste man baka vetebröd och kakor, leva å kaker (rina, småbrö å peparkaker). (vetelimpa = lev, bets. f. leven; plur. leva, best. f. leva) och annat, som kunde behövas till kalaset. Vidare måste alla ustekar vara rena och i ordning. ustekar di va / utå bräer mä utsköra grana krusiluta på insiera åså i böten = ustekar de voro förfärdigade av bräder med utskurna granna krusiduller på insidorna och även i bottnen. Runda ustekar voro flätade av korgvirke, se teckn. 12. De kallades också ustekörja. Dessa voro omsorgsfullt gjorda. De köptes på marknader och tillverkades ej på orten. De ustekar, som voro avlånga och gjorda av bräder, hade en massa borrade små hål i bottnen, varigenom vasslan kunde rinna ut. Dessa ustekar voro ungefär 50 cm långa, 25 cm breda och 15 cm höga. De mindre, / runda ustekörja voro, som sagt, flätade av korgvirke. Där rann förstås vasslan ut överallt mellan flätverket samt genom det stora, runda hålet i bottnens mitt. – Vidare måste man ha en stor kittel, stjätel, i ordning för ystningen. Det var vanligen en stor kopparkittel, rymmande ungefär 20 kannor = en stor köperstjätel sum dä jek stjuje kaner i. – Man måste också göra i ordning löpe. löpe dä va venstet utå en späkalv = ”löpe det var löpmagen av en spädkalv”. Den saltades vid slakten av kalven och lades undan i en bytta, ena böta, och då den ansågs genom- / salt, hängdes den upp att torka. När den skulle användas (ve ustinga), blötte man först upp den i vatten. män då loktaᴗn alt uet iblan = men då luktade den nog något skämt ibland. När nu dagen för ustekalast (eller ustejälpa) var inne, kommo gummorna, gumera, redan tidigt på förmiddagen, ungefär vid niotiden. Allt efter som de kommo, slog man i den mjölk, de medförde, i den stora kopparkitteln, i dän stora köperstjätel (eller ustastjätel), och så blevo gummorna bjudna på kaffe med dopp, allt efter som de kommo. / En del hade med sig mjölk, vanligen tre kannor, tre kaner. Då en bra ko mjölkade ungefär fyra kannor, fira kaner, per dag, var ju tre kannor ungefär vad man kunde avvara om man, som fattigare gummor, endast ägde en ko. Men bondhustrurna, bonstjäramorera, brukade ofta ha med sig redia plåker, eller, som de också kallades, stora bongkaosta, vilket ansågs särskilt hedersamt. Om det var någon särskilt framstående bonstjäramor, bondhustru, så hjälpte denna sedan till med sjölva ustinga. Hade man haft dit plåker, så / plockade man sönder dem (därav namnet) = plåka en söneᴗlum i mjölken i ustestjätel. (Att plocka sönder dem i mycket små bitar kallas te å napra söneᴗlum). Man tog det i vatten förut uppblötta löpet, och rörde sedan ned det i den svagt uppvärmda mjölken i kitteln en stund. Sedan fick det hela stå en timme tes dä löpna. (ustestjätel mä mjölka uppvärmdes vanligen i köket.) Efter en timme eller så sade man: nuᴗar mjölka alt löpnat satᴗtä ä ost = ”nu har mjölken redan ”löpnat” så att det är ost”. Då kunde man börja håma up (”håva upp / med händerna”), ostmassan och lägga den i ustekara ( = de olika ostformarna), där man förut lagt i usteduka. En usteduk består av en mycket tunnsliten handduk eller annat liknande tunt tygstycke. Fanns det barn i huset, gav man dem förstås ett med handen hopkramat stycke färsk ostmassa. Det kallades te å få ustemus. Något lock till ett ustekar förekom ej, utan när formen var full av ostmassa och vasslan, vatlen, hade pressats ur så mycket som möjligt, drog man försiktigt upp usteduken med den i den / liggande färska osten, och vände den upp och ned i ustekat, så att översidan av osten kom nedåt mot bottnen istället och fick sin form och dessutom intryckt de i botten inskurna namn eller initialer och andra krusiluta, som brukade finnas där. – Innan man tog upp ostmassa och lade i ustekara, saltade man något på de i dem liggande usteduka, och även i ostmassan saltade man något, allteftersom den lades i ustekat. Vasslan, vatlen, användes mest som foder åt svinen – ibland även till korna. / löpet tog man efter användandet och hängde å nyo upp det att torka. Ett par veckor fick ostmassan ligga kvar i formarna, ustekara. Man yste (usta, uste, ust, uster) ej stort oftare än till jul, och då lade man julostarna, julosta, i mjölkkammaren, mjölkakamar, eller var det passade bäst, men på vintern måste de ligga så, att de ej fröso. Så lågo julostarna och ”mognade”, å mongna, som man sade. Om vintern, när det frös, måste även mjölken (liksom osten) flyttas till ett rum med någon värme (till ett skafferi, / där man förvarade annan mat t.ex.). julosten kune vara äna te påsk å iblan läner = ”julosten kunde räcka ända till påsk och ibland ännu längre.” Den hade då varit ystad sedan i slutet av september och alltså tre månader gammal, när man började äta den = nör en tok teᴗn. Utom salt brukade en del vid ystningen, nöᴗli uste, lägga kummin, kåmning, i ostmassan. Upptecknat i Nybygget, Broddetorp i augusti 1946 av Herman Torstensson Fil. kand. / Förklaring till teckningarna. Samtliga bilder ha av tecknaren gjorts i Broddetorp och direkt med föremålen som modell. Teckning Nr 1. A. Bytta för mjölkning, mjölkeböta (såsom förvaringskärl för mjölk kallas den mjölkaböta). B. Stop för mjölkning, mjölkestope. Teckning Nr 2. Sked, varmed man skummar av grädden från mjölken = gredesje (Från sidan. Naturlig storlek). / Teckning Nr 3. Samma gredesje, sedd uppifrån. (Naturlig storlek.) Teckning Nr 4. En smörkärna (äldre modell.). A. sjölva stjäna B. Locket, löket, gjort i ett trästycke. C. töel. Teckning Nr 5. A. Locket (till kärnan på teckn. Nr 4), sett rakt uppifrån. B. tölatrisa (till samma kärna), sedd rakt underifrån. De / kilar, varmed töel är färst, synas i kors i mitten av trissan. Teckning Nr 6. Smörkärna av något yngre modell än den å teckn. Nr 4. Teckning Nr 7. A. tölatrisa i form av ett kors (tillhör smörkärnan å teckning Nr 6). B. Locket till smörkärnan å teckning Nr 6. Trägjordarna äro satta mitt för den skiva, som utgör det egentliga locket, stjärelöket. / Teckning Nr 8. Smörtråg, sett från sidan. Det hela gjort i ett enda trästycke. Teckning Nr 9. Samma smörtråg, som å teckning Nr 8, men sett rakt uppifrån. Teckning Nr 10. A. Smörsked, smörsje, sedd rakt uppifrån. B. Samma sked, sedd från sidan. Teckning Nr 11. A. Smörspade, smöspa, sedd / rakt uppifrån. B. Samma smörspade, sedd från sidan. Teckning Nr 12. A. ustekörje, sedd rakt underifrån. B. Samma föremål, sett från sidan. Teckning Nr 13. Smörask, svarvad ur bokträ. (Locket borttaget. Naturlig storlek). Teckning Nr 14. Samma smörask med påsatt lock. Asken är från Storegården, Broddetorp. ________________________ / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Bild] / [Framsida kuvert]