Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
skogsväsen
Skogsråa skulle vare fin framifrå men på baken va ho urhhälvad som ett baktrôg. För dette ville ho aldri gärne vänne ryggen te. - Allti hörde ja' di gam- le tala om allt ho hade ett rutit bomullsklä på hôve, svart kjol å liv. Ho förledde dom så att di geck vilse. Mor hade vôre mä om, att skogsråa hade skratta ôt henne. Å far hennas hade tydligen hört skogsråa skratte i skogen. Dä va hånskratt, om ho feck nôn vilse.
Odens jakt.
Odens jakt hör vi här om vårkvällarna. Det är enkel- beckasinen, som har många fjädrar i stjärten, som åstad- kommer ett pipande ljud. De gamle trodde att Odens jakt var ute och förgjorde troll och illtyg. Här var en gubbe, som bodde på Aplabacken. Han var den som hade bäst reda på Odens jakt. Han hade sett Odens jakt flera gånger. En gång hade han (Oden) haft ett skogsrå, en annan gång ett troll och en tredje gång en varg kastad över manken på hästen.
Skogsrå
Skogsråa var ett stort fruntimmer. Hon höll sej mycket här på Vänersnäs. Hon skrämde en karl, så han sprang in i en lada och lade sej. Då kom hon upp och satte sej i skiftet i ladan. Där satt hon och sa': "Tasse, ta fot!" Men han smög sej så vackert fram och puttade till henne och sa: 'Åh, du kan ta alltihop!" Då blev det ett sådant skrik under lagårn. När de sedan såg efter om morron, då var det inte annat än några kvastpinnar. Jag talte vid honom, som hade varit ute för detta. Han hette Johannes och bodde strax intill här.
Skogsrå
En gubbe, Johannes på Öa, var ute i skogen och plockade bär. Då kallade det på honom och sa "Johannes" tre gånger. "Johannes, här ä jolbär å kröser å vackra töser." Han tittade och fick se en rasande vacker kvinna. Han blev f örskräckter. "Plocka å ät då!" sa han. Då vände hon sej om, och då fick han se, att hon var som en rutten furustock i bak. Det var skogsrå, förstås. Det står i bibeln att sådana har funnits, men nu har åskan utrotat dem.
Skogsväsen
Här skulle vara något skogsrå ute på kullarna. Det visade sej ibland också. Det var som en fin dam framtill, men baktill var det ihåligt. Om det kallade på någon människa, skulle hon inte säja "ja", för då blev hon förvillad, men sa de "ho", så dök det ner i sjön, så vattnet yrde om det. - Ibland visade det sej som en fisk, men baktill var det ihåligt som ett baketråg då med. Det skogsrået som var på dessa kullarna, kallte de Äle- dalsfrua. När de gick vilse, sa de alltid, att Äledalsfrua förvillte dem. Då skulle de ta och vränga något de hade på sej. Det var alltid som en sjö framför dem, när de blev förvillta.
Sägen Skogsväsen
En gång var två gubbar ute och gick utåt landsvägen. Den ene av dem var i "syne". Då de nu gick där och pratade fick den senare se några "skogsrå" som sutto på vägen och åto. Den som inget kunde se gick på utan vidare men den som "såg" skyndade hugga tag i honom och ryckte honom åt sidan. Han var dock ej nog kvick utan den andre hann trampa på något av "maten". Han visste ju ej vad det var fråga om, men han fick ett kraftigt slag över benet. Han fick sedan veta vad den andre hade sett och vem som gett honom slaget på benet också.
Skogsväsen
Skogsråa var fruntimmer mycket rädda för förr, för hon var svartsjuk på dem och ställde på dem missfall. Ett förlovat fruntimmer hade vallningen en gång på Skärv sockens allmän- ning och hon blev "Villader'" så hon kunde varken hitta djuren eller Sparresäter, vilken gård låg i kanten. På skogen mötte hon ett fint fruntimmer, som sade, att hon skulle vara hemma på fem minuter om hon ville ta med sig sin fäst- man till skogen och där slå upp med honom. "Dyre Jesus jag vill inte släppa Jonas" ropade hon och i detsamma fick hon se Sparresäters ladugårdstak, titta upp över träden.
Skogsväsen.
När de tala om troll och skogsrå och sånt där, så sa de alltid, att de såg bra ut fram men bak var de ihåliga som ett baketråg. Vad det berodde på, om man gick vilse vet jag inte. Men efter egen erfarenhet var det vissa ställen i min hemtrakt eller rätta- re sagt ett område, som var omöjligt att klara upp utan att man kom vilse där. Och det sa min bror, som var 15 år äldre än jag, också. Det var ett område inne i skogen, en 500 m. i fyrkant. Där var det omöjligt att komma till rätte. Sen var det ett förhållande med väderleken, när det var dimma eller snö på träna, så att allt såg lika ut; rätt som man då gick kunde man komma tillbaka till samma ställe, och var det då spårsnö, så såg man ju på spåren, att man var på samma ställe igen. Men så var vi lärda, att vi skulle vränga våra kläder, ytterrocken, om man hade nån, eller skjortan. Jag tror då inte det gjorde nån nytta, men det var ett talesätt.
Skogsväsen
Dä sto ena käring å rŭrde i gryta å kokte tjära. Så kåm dä en gubbe dit. Käringa fråkte, va han hette. "Sjôlv", sae han Sin tog han ena skopa mä tjära å slo te käringa, se hu brände sä så illa. Ena anner käring så't å fråkte, vem sum jorde't. "Sjôlv", sa käringa. "Har sjôlv jort dä, får sjôlv ha't" sae då dän andra käringa. Å gubben han jeck sin väg. Käringera dä va skogsrå. Dä va skogsråa, sum hade tatt Nårunga körkeklåcka å sänkt ner i Älingasjön. Di feck upp'na ijen, män då kåm skogsråa ijen å tog'a tebaka.
Mannen som bytte bort sin skugga
Ett skogsrå - tror jag det var - bodde under en stor sten. Det där skogsrået träffade en gång en yngre man, och då ville skogsrået byta till sig mannens skugga. Jag minns inte vad mannen fick i byte, men han bytte bort sin skugga i alla fall. Men efteråt ångrade han sig att han så lättsinnigt hade bytt bort skuggan, varför han gick till skogsrået och ville att bytet skulle gå tillbaka. Men det gick inte skogsrået med på. Men så gick det en bäck förbi stenen där skogsrået bodde. En dag gick mannen till bäcken och började dämma upp den. Då kom skogsrået till honom och frågade vad han tänkte göra för nånting. "Jo, jag ska dämma upp här och dränka dej nu, eftersom du inte vill ge mej tillbaka min skug- ga." Då blev skogsrået ängslig och bad mannen för all del att sluta och skuggan skulle han få tillbaka med detsamma.
Skogsrå
Sådana var vanliga förr på nordberget det fanns knappast någon av de gamle utan de hade haft med dem att göra. De kunde omskapa sig på många sätt, i sitt naturliga tillstånd voro de gamla och skrumpna ihåliga bak som en upprest svinaho och brösten hängde så långt ner så de var bäst av med dem när de hade slängt dem över axlarna. Men var där någon karl de ville åt kunde de skapa sig fagra och granna. De förvillade folk som var på berget och ej hade något gudord på fickan, den som hade en flint- flisa som likna en pilspets på sig kunde gå säker. De kunde och skapa sig som bekväma stubbar i skogen och den som vilade på den sådan stubbe var olycklig för hela sitt liv, han blev fästman / Larsson Lerdala Skogsrå 2 åt Rået, och en skogsvela som aldrig blev någon ordentlig arbetare. De som jagade på berget borde hålla sig väl med henne för hon hade makt att ställa vilt framför bössan. Den som kunde få ett loöra kunde höra var hon befann sig och vad hon hade i görningen, om man hade ont av skogsråt så var enda sättet att skjuta henne med en vigd kula, det var en kula av metall från kyrkan och till förladdning skulle tagas ett psalmboksblad. När bönderna for till kvarnen i Karlsfors tjuvåkte hon med det kunde de förstå av att hästarna blev löddriga i utförsbacken, men de kunde inte se vad det var förrän de gjorde en ögla av draglinan och såg genom. I Björna backen bodde en gubbe som en gång skulle ner till kvarn, han fick ett sådant rå på en gång som han såg genom draglinan, hon for emeller- tid tills skogs när det kom en främmande karl / Larsson Lerdala Skogsrå 3 emot skjutsen. Och den främmande for efter, om en stund kom han tillbaka och satte sig på skjutsen, bonden hade under tiden de voro borta hört ett hiske- ligt brak i skogen, det gnydde och brakade så att den värst storm inte dånade värre. Bonden förstod att karlen var skogsfolk också. Främlingen sade när han satte sig på skjutsen "piskade jag inte henne bra du", jo det gjorde du men piska henne mer du, sa bonde "kanske det" sa främlingen och for iväg. Och bonden körde för brinnande livet sin väg
Odens jakt
Odens jakt har vi både hört och sett. Det var en prins som red ikring en kyrka med två kamrater under gudstjänsten. Prästen kom ut och förebrådde honom för att han gjorde en så stor synd. "Du ska få jaga i all din tid, tills du har fått jagat ut alla troll", sa prästen till honom. Oskar Jonsson på Karlsberg hade varit ute en kväll och när han kom hem, var han dödsblek. Mora sa: "Vad går det åt dej?" Han svarade: "Det skall du få veta i morron." Och dagen därefter talte han om, att han hade mött ett fruntimmer — det var ett skogsrå eller skogstroll — som kom springande och de långa brösten slängde. Så kom två hundar och jagade och sen en ryttare. Nästan vid stranden (av Vättern) sköt han henne. En stund efteråt kom han tillbaka och hade trollet hängande framför sej på hästen. "Sess du, jag strök'a lell, du", sa han.
Skogsrå
Di skulle likna bergtrollen, så di var så granna framifrån och sen var di som ett baketråg bak.