Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
De sa att här skulle vara troll uppe i Linnareberg. Det var en som gick och bryggde till jul. Då kom ett troll in och sa nånting, jag minns inte vad, men då tog bondhustrun och slängde vört i ryggen på henne. Hon var ihålig där bak. När vi var barn hade de för sig att det fanns troll i Stegelåsen.
Troll.
Förr hade de alltid källare i köken. De låg inne i stugan. Utanför köket var en förstuga. Det var julafton och på ett stäl- le uppe i Årekulla stod käringen vid spisen och lagade mat. Då öppnades plötsligt dörren till köket, och trollgubben ro- pade: "Berta, gack heim. Musse x) kom in, å dintelen datt i ailen å brände upp si." "Åjija mej", ropade trollkäringen, som varit i källaren och stulit dricka. "De va min lelle Ture pimpe de." När trollen var borta, hittade husets folk i källaren två stycken kopparspänner. Den ene var full med dricka, och den andra stod tom. De kristnade om dem och fick sig så två rediga kopparspänner. x) hunden
Troll
Här inne på Gallås, i skogen innanför Nabbared, ver själva "trollstöva". Där bodde trollen, ända tills åskan slog ihjäl dem. I Nerdre Kärra bodde också en trollfamilj alldeles intill en stuga. Karlen på det stället gick och bad trollen, att de skulle bära hans barn till dopet. Då sade trollkäringen åt honom att gå hem efter en påse. När han kom tillbaka, ös- te hon upp två stora skopor med silvermynt åt honom. Så frågade trollkäringen, om någon gett mera. "Ja har fått bå mer å mindre", sade mannen. Då fick han sig två skopor till. Och då var han nöjd. "Var är far ?" frågade han sedan. "Han ä borta på Kola skog", svarade trollkäringen. "Det var en trum- slagare, som kastade en pinne på honom och slog låret av honom".
Kyrkklockor
Det berättas att en av Amnehärads kyrkklockor blivit tagen av trollen och kastad i Gullspångs älven. Därför brukade man, då man kom upp i klockstap- len hälsa klockorna, och sade: "Goddag Kersti, godag Kari. Maja-Lena hon ligger i åna". Man hade dessa namn på klock- orna. Man sade att man en gång för- sökt taga upp klockan. Man måste då hålla sig alldeles tyst för att få upp den. Man hade tag i klockan och hade den nästan uppe vid vatten brynet. Då fick man på bron som leder över älven se en höna som kom och drog ett stort halmlass. Hönan / kacklade och skrek: "Till Stockholm, till Stockholm". Då började en utav karlarna att skratta och så sa' han "Ja, du stack- are, dit skulle du orka med ett sådant lass". I det samma sjönk klockan i älv- en igen, och sedan dess har ingen för- sökt att få upp klockan
Sägner om troll.
Det var en gång åskan gick mycket hårt och på ett ställe var endast hustrun hemma. Hon iakttog gamla försiktighetsmått emot trollen som troddes vilja in till människorna när åskan gick. Bland annat hade hon lagt en sax på en dörrtröskel. Då kom en trollkvinna springande och ville in, men när hon fick se saxen sade hon: ”Ta bort haxen.” Hon kunde ej säga sax, utan sade i stället ”hax”. ”Nej,” sade bondhustrun, ”den får ligga där hon ligger.” Då sprang trollet ut till brygghuset och satte sig där och strax som hon kommit in där slog åskan ned i brygghuset, brände upp detta och slog ihjäl trollkvinnan. Hade hon fått komma in i boningshuset, hade kanske åskan slagit ner här och bränt upp detta.
Kyrkor och kyrkklockor.
De skulle byggt Surteby kyrka på Kyrkås, och virket hade de kört dit, men trollen hade bort all- ting. Då okade de ett par tvillingoxar, och där de stannade, där skulle kyrkan stå. De stannade där kyrkan nu står. Anna Kristina Svenberg, f. i F. 1858. Fotskäls ena kyrkklocka for ut ur tornet en natt och ramlade i Ringsjön. De försökte få upp den, men det gick aldrig. Men den klockan, som var kvar, sa: "Syster Anna ska ligga i Bolla ros och vila." Men sen har den sjön fått heta Ringsjön. Anna Kristina Svenberg. Då de byggde en kyrka, skulle de spänna ett par oxar för ett lass, och där de stannade, där byggdes kyrkan. Anders Holmström, f. i F. 1869.
Troll
Jag talar efter farfar. De hade fått ett barn på ett ställe, och ljuset hade slocknat med natten, de hade dåligt ljuse förr. Det kom ett troll in och la sin unge i vaggan ijämte barnet. De blev så lika' de där töserna, så det var ingen som kunde känna isär dem. Men det kom ena dit och lärde dem. Den ena tösen skulle ha bröllop, och de baka till bröllopet. De la en orm i baktråget. Och den ena tösen blev rädd, när hon fick se honom. Men den andra sa: "Stackars liten, ligger du där!" Det var den tösen, som skulle gifta sej, det var trollets. Trollet var intill och kom och hämta henne och sa: "Ja hade tänkt ja skulle få igen dej mä heder". Trollet hade kommit och tatt na under vigseln annars.
Kyrkklockor
Det ligger en klocka i bäcken, som man kommer till när man kör till Kinnarumma kyrka. Där ligger en klocka dränkt. De såg den när det var klart i vattnet, så de hade för sej de skulle tatt upp den. De var där och skulle kört upp den med ett par tvillingoxar; men så var det en som inte orka tiga. När klockan var ända uppe i brädden, så var han inte god till att tiga; och då åkte klockan ner. Och sen har de aldrig fått upp den. Det skyllde de väl trollen för i forna tider, att de skulle ha dränkt den. Men en del påstod, att när det var krig, gick det så långt, så de tog den ena klockan. Då blev de arga, och då dränkte de den hellre än de skulle ge bort den. Och det är väl mer troligt, att det hade tillgått så. Det är en sjö uppe i Roasjö, Lilla Hagasjö, där ligger en klocka. Men det är en dysjö, så den har de väl aldrig kunnat försöka få upp.
Svartkonst
Det fanns sådana förr som kunde trolla till sig andras mjölk. De hängde strumpor över en stol och mjölkade. De kunde också stå i en dynga och mjölka ett strumpeband. De drog då från grannens. Att skjuta en mjölkhare tillgick på följande sätt. Man skrapade malm av en kyrkklocka en torsdagsnatt vid fullmåne. Av den metallen stöpte man en kula med vilken man sköt haren. Det skottet träffade alltid och haren gick upp i rök. Två korslagda täljknivar över ingångsdörren till rummet skulle fördriva allt ont. Så kallade påsaryckare som for omkring med knall hade ont av lus och loppor som de fick på sig på de olika ställena. De lånade därför ett ben på en kyrkogård på viss tid. Lånet kunde förlängas. Benet sydde de in i ett klädesplagg och det höll all ohyra på avstånd.
Naturväsen
En, som tjänte dräng på Kalvön, satt och elda. Då kom där ett vackert fruntimmer och stod och talte ve’n. Men när hon vände ryggen till, var hon som ett baktråg bak. Aldrig fick man slå ut tvättvatten eller tvätta fötterna eller bada, sen solen gått ned. En, som hade gått i sjön och badat en kväll, fick stora bruna fläckar på hela krop- pen. Jag var ute och gick en kväll. Det var på Bromö. Det var halvmörkt, och jag hade en lykta i handen. Då hörde jag det gick efter mig, men det kom aldrig någon fram. Jag trodde det var någon, som gjorde så på skämt. Jag skall lysa er, så att ni ser att gå vägen,” sa jag. Men jag blev sjuk och orkade knappt gå hem. Sen var jag aldrig djärv där i skogen. / De säger det finns troll här. De påstår, att det luktar nybakat bröd här borta i bergen.
Edåsa kyrkklocka
I Edhems socken nära godset Vreten ligger en ödekyrka, Edåsa. Den raserades troligen under reformationen men finnes upptagen med tionde- uppbörd i Skara stifts kyrkliga jordebok av år 1540. Om klockorna går följande sägen. Den lilla kyrkan hade inte mer än en klocka. Men hur det var, tyckte inte trollen om att höra den utan sänkte den i "Brudhölja", en håla i den förbiflytande Öran. Det var ett brudfölje en gång, som skulle ro över ån till prästen för- att vigas, och då sjönk båten, och bruden drunknade, så hade den höljen fått sitt namn. Nu var det en kloker gubbe, som visste reda på, var trollen hade sänkt klockan, och då erbjöd han sig att ta upp den igen mot en hederlig ersättning. Men han gjorde det för- / behållet, att ingen fick komma i närheten och störa hans arbete, och rakt ingen fick säga något, för då gick det inte få upp klockan. Särskilt var det en käring, som hette Långa-Maja, ful och rälig var hon att se på, och munnen kunde hon då aldrig hålla tyst, som ovillkorligen skulle hållas ifrån "Brudhölja", när den kloke gubben hölls där. Ja, gubben lånte en eka och fick sig en bra båtshake och rodde ut och började leta. Ersättningen hade han fått i förväg, ty det hade han förståss betingat sig. Till slut fick han tag i en stubbrot och började hala och dra och låtsades, att det var kyrkklockan, som nu äntligen skulle upp i dagen igen, men han sa' inget. Fullt med folk stod där och titta på runt ån, men inte sa' di något di heller. Men hur det var hade de glömt hålla reda på Långa-Maja, och nu stod käringen där och sjoa: "Nu ha de fått tak i klocka våran"! / Folket efter henne förståss för att få henne att tiga. Gubben rodde i land och skyllde sedan på att käringen inte teg, när han hade klockan närapå uppe.
Skogsväsen.
När de tala om troll och skogsrå och sånt där, så sa de alltid, att de såg bra ut fram men bak var de ihåliga som ett baketråg. Vad det berodde på, om man gick vilse vet jag inte. Men efter egen erfarenhet var det vissa ställen i min hemtrakt eller rätta- re sagt ett område, som var omöjligt att klara upp utan att man kom vilse där. Och det sa min bror, som var 15 år äldre än jag, också. Det var ett område inne i skogen, en 500 m. i fyrkant. Där var det omöjligt att komma till rätte. Sen var det ett förhållande med väderleken, när det var dimma eller snö på träna, så att allt såg lika ut; rätt som man då gick kunde man komma tillbaka till samma ställe, och var det då spårsnö, så såg man ju på spåren, att man var på samma ställe igen. Men så var vi lärda, att vi skulle vränga våra kläder, ytterrocken, om man hade nån, eller skjortan. Jag tror då inte det gjorde nån nytta, men det var ett talesätt.
Födelse och dop
Om de kom in på ett ställe, där det var ett litet barn, skulle de ge barnet något, de kunde stoppa ner det i bädden. De talade om, att trollen "förbytte" barnen, de kom o tog de riktiga barnen o la dit sina barn i stället. Men det har ej förekommit i min tid. Det skulle därför brinna i spisen hela tiden till dess barnen blev kristnade. De ville ej heller visa barnen nakna, det kunde komma någon in, som "hade ont" till föräldrarna. Och om en sådan fick se barnet naket, så fick det "skerven." / Det var en här, som var borta med ett barn till dopet. När hon kom igen med barnet, skulle hon in med det genom stora dörren, då skulle barnet få framgång sedan i livet. Innan ett barn föddes, fick den blivande modern ej gå över en gärdesgård som fallit ner, då skulle barnet få fallandesjuka.