Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Maran
Vid marritt var det bra, om man kunde säga: "Mara, mara, kom igen i mara och fråga efter tre ting, som jag inte har". Den som var mara måste då komma, man fick då se, vem som var mara. Sade man då: "Du är mara", "så slapp mara ifrån eländet". Om en kvinna inte hade hår omkring blygden eller i armhålorna, så var hon mara.
Mara
Maran, det skulle vara något sorts trolltyg. Hon gick illa åt både folk och kreatur. Om kreaturen hade ont av mara, sköt de en skata och hängde i taket i stallet.
Mara
Maran, det skulle vara något sorts trolltyg. Hon gick illa åt både folk och kreatur. Om kreaturen hade ont av mara, sköt de en skata och hängde i taket i stallet.
Mara
Mara, det är någonting tungt som lägger sej på människor, när de ligger på ryggen och sover. De kan inte röra en finger, när det kommer på. Det har jag ofta haft ont av. Det kommer något tungt och lägger sej på bröstet på en. Men tar man till och ropa, så tockar det sej. Jag har ingenting sett. Men de sa, om man kunde och rådde med att lyfta upp armarna så här, så skulle maran få se det. För det påstods att det var en del människor som var maror, som skulle komma och lägga se på dem. De la knivar uppe över dörrarna eller också en lie, så skulle det inte ha nån makt.
Mara
Mara hade de så ont av förr. Mor talte om när jag var riktigt liten - de bodde borta i Bäckaskog i Örby då - så var där en karl, som hade så ont av att mara red honom. Så var mor uppe en natt; jag var väl enveten så hon fick inte ligga. Rätt som det var tog han till att ge sej så han häste och var inte god till att komma om andan. Så viska han: "Johanna, Johanna." mor hette Johanna. Då kallte mor honom i namn, och då hjälpte det. Bara det var nån som kallte dem i namn, så gick det över. Det hade han sagt, att det var som om det hade vart ett fint fruntimmer, som kröp ut igenom fönstret, när han vakna. De la sej riktigt på dem, så de kunde inte komma om andan, såna där marer. Det är människor, det är riktigt säkert, som är marer. Det var på ett ställe de hade en häst, som blev marriden varenda natt. Var morgon när drängen kom åt stallen, stod hästen genomsvett. Så tyckte drängen, att det skall väl han bota. Han hängde en vass lie med eggen uppåt över hästen, så skulle maran skära sej på den. Morgonen därpå hängde drängen där själv och var död - då hade han varit maran själv och inte vetat om det. Det stod de upp och klädde sej om nätterna och skulle ut. Det var en som skulle upp och ut och det var så hemskt kallt - det var på vintern. "Ysch, ysch, vad det blir kallt och ut och mara i natt", sa hon. Men då var det en som hade kallt på den, så hon slapp ut den natten; för kallte de på dem, så slapp de ut.
Vårhalvåret
Mars med sitt skägg lockar barnen utom vägg, April med sin huva piskar barnen in i gruva. Om stubben bar hatt om Andersmässnatt så skall den få ligga till vaffenatt.
Vårhalvåret
Släppa vall skulle de göra på pingstdagen. De satte bondbönor Beda-dagen. 14 mars bar tranan ljus i säng. Mars med sitt skägg lockar barn utom vägg. April med sitt skägg kör dom både ut och in - Mars kunde vara billigare än april. Kristi himmelfärdsdag hade räven lockat ut rävun- arna och lärt dem skrika. Då var skyttarna ute och skulle leta rätt på, var lua var. Nej, ungdomen var inte ute. Korsmässe - då kommer svalan. En gubbe från Ek meddelar, att de släppte ut kreaturen i hagarna pingstdagen och satte bondbönorna på Blenda (Beda).
Mara
Den kunde komma på kor och plåga dem; de blev så svetta. Då tog de på granar en klonk av granris och hängde över kon – marevase kallades den. Mara var inte en människa. Var som ett spöke. De kunde inte se na. Hon red bara på djur.
Mara
Det var en karl, som aldrig fick vara i fred för mara. De lärde honom, att han skulle borra ett hål i väggen, och när maran kom på honom, skulle han stänga igen hålet. Det gjorde han, och då låg en kvinna ijämte honom i säng- en.
Vårhalvåret.
Vallsläppning. Hade de inget att fodra med, släppte de ut kreaturen redan på Vafferdan; det var inte ovanligt. Men sist på maj skulle de egentligen släppa vall dem. På Urbanus skulle de så linet. Kristi himmelfärdsdag lärde rävesan sina ungar att skrika. Göja grötalyse, mars bär ljus i säng. De skulle börja gå till sängs utan lyse mitt i mars egentligen, men det blev la inte av. Sadd tog de kvistar av så fort knopparna började svälla och satte i vatten inne. Nej, de kallade dem inte för palmer och det var inte särskilt palmsöndag. Inte tal om att dricka märg i bena 1 maj (?. Andersson är frireligiös.) Veckoräkningen alldeles okänd.
Maran
Mara, det var människor som var utsatta för det; när de somna var de ute och red mara. Kroppen låg väl still kanske; ja, ja, den kunde allt vara med den med. - Det var en som hade varit å på natten. Om morgonen sa systern till henne: "Vad i all sin dar har du varit utför i natt?" Då hade hon varit ute och ridit mara, och då hade hon stött sönder storetån så den blödde. Och det kunde hon väl gärna inte ha gjort i sängen. Men de visste inte om det själva, de som var å. Men den som fick en sån på sej en natt, den fick det inte för gott. Man blev riktigt genomsvett. Men var det bara så att man var god till och vrida sej på sidan, så blev man av med dem. När jag var yngre hade jag ont av det ofta. Det blev nå't tungt som la sej på en, så man höll nära på på att kvävas. Det var sägnen det skulle varit en bonde som hade så ont av det; det var en mara som red honom. Så var det en som sa till honom: "Du har ett dymlingahål i väggen, där kommer hon igenom." De borra in stöttn när de byggde husen; var inte det då igentäppt riktigt när de fora husen; skulle maran kanske komma in igenom de små hålen, hade de för sej. Hon var kommen in igenom det hålet. När då bonden kände det igen - han låg vaken och vänta på det då hade han lagat till en tapp och var kvick och satte in den i det där hålet. När det led till morgonen, då var det ett ungt vackert fruntimmer. Hon visste inte var hon var kommen ifrån, och han visste inte var hon var ifrån. Men han gifte sej med henne och de hade 3, 4 barn tillsammans. Hon var långt bortifrån. Men så frågte hon honom till sist, om han inte kunde säja var hon var kommen ifrån. "Jo, jag kan la tala om det, om du nu äntligen vill", sa han. Då öppna han det där hålet. och om morgonen var hon försvunnen. Och han fick då aldrig reda på var hon var åbliven. Men han hade barnen efter henne.
Vårhalvåret
Tiden strax efter Kyndelsmäss skulle man passa på o tvätta, för då blev kläderna så vita, jungfru Maria "la såpa i vattnet då." Så man be- hövde ej använda något extra till tvätten. Första mars "bär trana ljus i säng" säger de här.
Folklig läkekonst
Det var en som fått utslag på kroppen. Han blev lärd att han skulle gå till en plats där det fanns ormar i mars månad, samt infånga sådana. Dessa skulle kokas levande och den sjuke skulle bestryka utslagen med spadet. Ville han dricka av vattnet också, var det ändå bättre.