Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor
Det fanns en gumma i Flatåsen, som kunde trolla. Hon hade blivit ovän med en granne. Så skulle hon gå och trolla så att det inte skulle växa grönt strå på hans marker. Hon klädde av sig naken och klättrade baklänges upp i ett träd. Men innan hon hann trolla färdigt, så datt hon ner
Bergväsen
Det var en gubbe i Russered, som hade lite hyss med Balagubben. Han hette Petter Larsson. Han gick åt Försjön och metade och då gick han förbi Balaberget, och var gång lade han en kaka bröd invid berget. Han hade flera barn, och var gång han metade, fick han lika många fiskar av vart slag till varje medlem i familjen. Där var så mycke mört och gäddor. Men en gång glömde han ge Balagubben bakebröd, men då gick det dåligt för Petter, då fick han inget. Balagubben hade påhälsning ibland av trollen i Falskogsbergen och i Rammhall.
Troll
Borta i Klevs berg har bott troll. Det talte de alltid om, att de bruka ta vört om jul. Så hade trollet vart och skullat gå efter vört i Kållsgårn. Det var visst en dräng ifrån Kållsgårn, som hade vart ute och for förbi berget. Så ropte det i berget: "Bed mamma komma hem, för Drinte lille har trillat i kitteln och bränt upp sig." När drängen kom hem och talte om det, blev trollkäringen så rädd, så hon sprang ifrån kitteln. Hon glömde den i Kållsgårn, så den fick de behålla.
Troll, jättar.
Bråtthalleberget ligger i gränsen mellan Fyrunga och Kvänum. Det är tvärt brant vid ena sidan, och här är precis som om det varit en stor dörr in i berget. Det har talats om att där bott både jättar och troll. De gamle tala om bägge delarne. Det har berättats att en jätte där hadde en mycket snygg dotter, så att en bondson gifte sig med henne. Han blev mycket elack mot henne, men han var så tålig, fast hon var stor och kraftig emot vad mannen var. Så skulle mannen sko sin häst, men hur han vände och packade på hästkon så fick han inte den att passa. Hustrun stod och såg på och sade, tag hit dem ska jag rätta tillen. Hon fick hästskon och rättade till den mellan händerna så han passade precis. Då sade mannen, att du som är så stark, inte slagit igäl mig, som varit så elack mot dig. Då svara hon, "jag låvade ju den svarte att jag skulle vara dig underdånig". Mot tala om en saga då vi var små, att en gumma spann åt trollen och fick så bra betalt. Denna gumma bjöd trollet till sig på ett gille en gång / och det dansades på logen. Sedd framifrån var hon vacker, men sedd bakifrån såg hon ut som ett baktråg. Då hon dansade var hon alltid så kvick att vände baken åt ###, så att de inte skulle få se den. Var det bara så de var i lag med trollen både med ett och annat så hadde de inget ont av dem.
Troll
Mor talte om, att i Hällera, ett berg inte' Iglesjön i Gingri, va' så fullt mä troll. Di tog barnonga å hade dom hos sej, men di lämna igen dom te sist. Di klädde barna grannt, di va' klädda i gull å selver helt å hållet. Kunde en då va' te ress, när en feck se barnet uteve' berget, å kas- ta en kniv eller ena sax över't, då hade en frälsat dä.
Troll
Bergatroll bodde i en grotta, som kallas Åsbäcks stôva vid Tosta- kulla. Det var en åker i Tostakulla som bergatrollen skar varje år. När den var mogen, så fann folket den skuren nästa morgon. Så var det ett par karlar som la' sej på vakt en natt i skörden för att se, vem det var som skar åkern. Vid midnatt kom ett troll och skar åkern på ett litet grand. Men se'n det var färdigt, sa' trollet: "Nu skär ja' dej aldrig mer." Det var för att di hade uppdagat det. Min mor var född i Tostakulla 1821. Hon talte om detta.
Häxor och trollkarlar.
De som ansågs för häxor och trollkarlar voro sådana som vara av finnsläkt. Gamla sockenbor av mans- eller kvinnokön som voro beryktade för klokskap sågs inte med samma fasa på, som om de fick reda på att hon eller han var från Finland. Dessa finnar sades kunna trolla till sig allt utom det som var satt under "Guds lås", d.v.s. allt som stod ute, avtagen säd och betande kreatur. Sådant kunde de inte trolla till sig, men ta kraften ur det kunde de och fick bara en finnkäring tag i en enehank med änden neråt, så mjölkade hon alla kor tomma på det fältet, där enehanken satt i gärdesgården.
Bergatroll
Di sae allt att dä va' bergatroll förr. Dä va' ena kvenna, som hade fött ett barn men inte va tagen i körke än. Ho' va' ute. Å då feck ho' höra ett troll som sto' längre upp i sve'a, som ropa. Men då svarte dä trollet, som va längre ner i sve'a: "Ja' kan't ente, för ho' har en mansrock på se'". Se, då hunne di ente ta dom, om di hade sin kars rock på se'.
Troll
Bergatroll bodde i en grotta, som kallas Åsbecks stöva vid Tostakulla. Det var en åker i Tostakulla, som bergatrollen skar varje år. När den var mogen, så fann folket den skuren nästa morgon. Så var det ett par karlar, som la sej på vakt en natt i skörden för att se, vem det var, som skar åkern. Vid midnatt kom ett troll och skar åkern på ett litet grand. Men sen det var färdigt, sa trollet: "Nu skär ja dej aldrig mer." Det var för att de hade uppdagat det. — Min mor var född i Tostakulla 1821. Hon talte om detta.
Bergväsen
Håberg är en kulle här på Byberg. I liden vid berget låg det alltid förr smigrus . Så var där en öppning med en gång. De sade att det bodde en smed i det berget. Det var väl mera som ett troll. Folk gick och bar dit eggejärn och talade om, vad de ville ha gjort. Men smeden visade sig aldrig. Så tyckte någon att när han fick smitt så bra så skulle han göra något för smeden. Därför gick han och lade en vit skjorta på en sten. Men sedan den dagen arbetade inte smeden längre, Han sade: "Smen ä för viter, han kan inte smi mer."
"finnar" Kloka
Finnar gick ofta omkring, gjorde korgar och sålde. Bad ofta att få ligga över natt. Det fick de, bara de inte gjorde nå't ont. Pappa frågade en gång, om de inte visste nå'n bot för hästar. Han hade ofta otur med dem. "Jo", sa finnen, "under häs- tarna är en begravningsplats, där ligger ben. Gräv upp dem, så blir det bra". Man grävde där och hittade ben, och sen var hästarna aldrig sjuka mer. En man i Annegården hade lärt sig trolla av finnar. Han hade en trädgård, och om någon kom upp i trädgården, så tvingade han honom att sitta.
Troll
Nere vid Skutan (Örby) var en kvarn i forna tider, som brände var lussenatt. Det sa de var bergatroll som hom dit och höll kalas - baka och hade alla sorters mat med sej. När de då hade gjort ifrån sej allt och skulle därifrån, så sa de: "Nu kastar vi eld." Då tog de bränder som de hade i spisen och kasta omkring i kvarnen, så den tog eld. Det var flera lussenätter den brände. Till sist var det en karl som sa, att han skall ta dristigheten till och våga livet och gå dit och gömma sej bak säckarna. Det gjorde han. Rätt som han låg, kom där såna där troll in. De duka upp gafflar och knivar och all sorts mat på en duk. Men så gick de omkring och smufsa så här. "Här luktar kristet", sa de. Det var ment med, att det var en kristen där inne; och det var inte de. Men de fick då masa till, och de gjorde sitt kalas i alla fall. "Ja, nu kastar vi brand", sa de då, när de hade röjt ihop sitt tyg och skulle därifrån. "Nej, då vill jag vara med", sa karlen. Då bar det ut med trollen; och kvarnen fick stå där, så hon fick. Och ifrån den betan brände där aldrig någon kvarn mer. De fick aldrig släcka ljusen ifrån barnet var fött och till det var kristnat, för då kunde trollen komma och ta barnet. Det var på ett ställe de hade ett litet barn, och det blev förbytt. Det växte inte nå't mer än bara huvet, det blev så stort. De var så ledsna för sitt barn. Så var det en som lärde den gumman, som hade den där ungen, att hon skulle tända på en redig brasa i den öppne spisen, och så skulle hon sätta sej framför brasan med ungen i knät och 'käka' på honom redigt. "Du lille trollunge, jag skall slänga in dej i elden så jag får stekt dej"; det skulle hon hålla på och träta på den så alldeles. Så skulle det barnet bli taget ifrån henne, och hon skulle få sitt eget igen. Ja, hon gjorde det och satte sej och skällde på det här barnet och var till reds att kasta in det i elden. Då öppnades dörren, och den barnungen blev tagen ur hennes knä, och hennes egen kom istället. Det ville väl inte trollkäringen var hon än var, att hennes barn skulle bli uppbränt.
Troll
En bortbyting hade de på ett ställe inte långt från vårat. De la' honom vid bordet och ropade ut honom; de trodde trollet skulle komma och byta om då, men det gjorde det inte. Bergatroll fanns i Valdaln i Bredared; det ligger nära Hjälmryd. Det var en karl, som kom ridande, och ett bergatroll kom ut och hade en kalk i näven och ville bjuda honom dricka. Men han slog det visst i ögat på bergakäringen, så att hon blev blind. Så var det ett annat troll, som ropade till honom: "Rid inte på vägen den håle, rid på akern den våle!" Den karlen kom till Hedareds kyrka sen. (Pansägnen har berättats av de gamle, men L.L. kunde ej berätta den med sammanhang)