Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Orenhet i fatet, tomten flyttar
Varje jul måste någon av husfolket giva tomten ett glas brännvin och julgröt. När det så blev jul, skulle drängen bära brännvin och gröt åt tomten, men då de voro litet i strid med varandra, tänkte drängen, att han skulle spela tomten ett spratt. Då han kom till stallet med tomtens julmat, så åt han upp alltsammans. Sedan satte han spillning i fatet och glaset, så ropade han åt tomten, att han skulle komma och äta. Då tomten kom och fick se vad drängen gjort honom för ett spratt, flyttade han bort, och sedan har ingen sett honom i det stallet.
Tomten
Tomtar det hade di. Di hade den t.o.m. i snusdosor. Han levde på fastande spott. Det var en som förargat sin tomte. Han öste från gård- bons gödselstack med en vanlig sked. Då tyckte bonden att det var ingen nytta med det. Då blev tomten arg och på morron hade han öst till gårdbon hela gödsel- stacken.
Tomten
Förr i världen talade de mycket om tomten. Om det lyste ute i markerna, sa de, att det var tomten. Jag tror, att han var både snäll och elak.
Tomtar
Te tomta' satte de ut full kost julaftons kväll, annars blev de omöjliga ve dom. Tomta' skulle ha kött å fläsk å brö å ost å öl å vitagröt å allt möjligt så när som brännvin. De satte't i lagårn i en skål. Dä va allestäss de hade tomta' förr. De hade så granna kreatur, för tomta' pussla om dom väl.
Tomtar
Tomtar trodde de absolut på. Vid Sjögårn inom Gunnarp hade de en tomte. Varenda högtidsafton hade de ett litet "karel" (kärl) och satte i lagårn, för de hade förstått honom där. Och vid alla högtider skulle de bära till tomtarna och låta dem känna på alla rätterna, annars blev det olyckligt för dem i stället. Nu hade de ett stort vattenkar i lagårn, som de hade vatten åt kreaturen i. Och där hade karet stått och blivit otätt, så det rann ur det. Tomten bodde under det stora karet. De hade aldrig hört tomten tala förr. Men han hade det väl dåligt under karet nu, för när gubben kom åt lagårn och skulle kvallfora, så sa tomten till honom, att han får lov och flytta för han kan inte bärga sig för dropp. Maten klagar han inte på, för det har han alltid fått ordentligt, men droppet tycker han inte om. Men då sa gubben: "Det ska bli nytt kar som inte droppar." – "Ja, då stannar jag kvar", sa tomten, "fö annars trivs jag bra här." Och sen drog han så förskräckligt, och rika blev de så förskräckligt där. Det var en som gick över gårn en natt, och då drog tomtarna ved, och de drog så, så det var som det hade snöat, så yrde det i luften. Men de tog ifrån andra förstås och drog till dem.
Tomtar
De hade tomtar här borta på ett ställe på vägen till Riksbergs bro, de bodde under en knutasten där. Gubben där gick ut en gång o gjorde sitt behov, men då skrek tomtarna åt honom att flytta sig, för det rann ner på dem. En dräng hitta en vante efter en tomte, o han gjorde "trant" i den, det var i Attorp här oppe. "Ska du lägga trant i vant!" sa tomten, o han gav drängen en örfil så han låg o spotta blod i 14 dar efteråt. Bönderna satte ut en smörgås på lobalken varje dag åt tomtarna, för att de skulle dra till dem sedan.
Tomten
Små tomtar som bar te dem talte di om. Tom- ten skulle vara liten med röd toppmössa. Bonden på ett ställe tyckte det ökte sig i ladan. Så la han sig dar. Då kom en liten tomte med tre halmstrån och pusta och bar. Då skrattade bonden och sa att han kunde tjåsta för att bära tre strån. Då sa tomten: "Ja, skulle jag bära från dig lika mycket som jag burit till dig, så ska laan bli tom". Han såg inte själva bördan utan bara halmstråna. Han blev fattig, gubben.
Tomtar
Det var en bonde som hade en tomte, o bonden tyckte inte om tomten. En gång stod tomten på en packestol (bykstol) när bonden kom, o det muska o regna (småregnade). Bonden slog till tomten med ett packeträ. "Dä muskar o regnar," sa' tomten. Då slog bonden till en gång till. "Dä kommer store dropper," sa' tomten. Tomtarna skulle vara tre ihop på ställena, sa' de. En piga på ett ställe fick gå ut o ställa tre smör- gåsar på logen.
Tomtar
I Hemsjö i min födelseförsamling hade en kvin- na i Sandbäcken två tomtar som hjälpte henne att dra till huset. De kallade henne Sandbäcks-Maja. Den ena tomten hette "Kristian" och den andra "Följ med" De voro så små att de kunde krypa igenom den minsta glugg. De voro alltid klädda i röda mössor. Då Maja ropade Kristian och Följ med kommer tom- tarna fram. Hos Maja bodde en man som de kallade Strekholms-Jan och så hade hon en dotter Karin. Dessa och tomtarna såg man ofta inte sedan det blivit mörkt och tomtarna drog mycket till huset åt dem. Detta berättade mina föräldrar och hände det för omkring 100-år sedan. Sandbäcks Maja såg jag flera gånger som liten flicka.
Tomten.
Per Papplakulle, så kallades mjölnaren, hade i sin kvarn en tomte, vilken han var mycket noga med att sätta mat till, passade han upp tomten väl med mat och stod väl med honom, så skulle tomten väcka upp honom om kvarnen gick tom på natten, eller elden kom lös. Ibland hände det att tomten gick bort, en gång blev han borta flera dar då var gubben sorgsen, han trodde att tomten gått så långt bort, att han icke hittade tillbaka igen, men när sedan tomten kom igen, blev gubben åter glad. Per Papplakullle kunde gå ut i hagen, taga en bit näver från en björk, på denna näverbit kunde han spela vilken låt han ville, detta hade han lärt av Näcken.
Om tomten
En bonde hade en tomtepese1. En gång kom tomten' bärande med ett ax ock pustade så illa. "Pusta måttligt du, det var inte att pusta före", sa bonden. "Får jag pustat ifrån dig lika mycket, som jag har pustat till dig, så är du måttligt stinn", sa tomten. Ock sedan bar tomten ifrån honom, så han blev fattig.
Tomtar
Tomtar, det var inte många som hade, men nog fanns det. Lars Johan i Frälsegården i Götlunda hade två stycken. De packade och tröskade på logen om nätterna. Lars Johan åt aldrig ur sin tallrik utan lämnade alltid något till tomtarna. En gång kom en tomte med ett veteax och slog i logolvet, och så pustade han. Då sa Lars Johan: "Jo, dä va å pusta för!" Då var det en hel säck vete. Men sen flyttade tomtarna ifrån Lars Johan, så han blev utfattig.
Tomtar
Tomtens storlek var ungefär som en treårsgosse. Det fanns endast manliga tomtar, de voro oftast grå- klädda, samt hade långt grått hår och skägg. Tomten var i regel osynlig, ibland kunde man dock få se honom, men så fort tomten märkte att någon iakttog honom, gjorde han sig osynlig. Han bodde under stenfoten till boningshuset, i uthus eller på höskullen. Han kunde bliva många hundra år gammal, levde ogift och kallades tomtefar. Tomten var god och hjälpsam, men lättretad. Då han blev arg, flyttade han. Tomten hjälpte till med alla slags arbeten. Han drog säd till gården, från en annan gård, där han blivit illa behandlad. Varje torsdagskväll skulle gröt sättas ut till tomten. Till nybyggen lockades han med gröt och öl. Om en gård bytte ägare, var tomten ändå kvar. Han höll mycket på gamla seder, bröt man / häremot eller retade honom, flyttade han från gården, och drog sedan säd och mjöl därifrån. – En nyinflyttad bonde skulle tröska, men hur mycket han tröskade, var det ändå lika mycket i ladan. Han lade sig då på lur på "rännet" för att se efter hur det gick till. Han fick då se en hel rad tomtar komma med kärvar, den ene hade bara ett enda ax, vilket han lade och pustade ut. Då sade gubben: "Ett ax bara, och så pusta så." – "Det ska bli mindre", sa' tomtefar, och sen flyttade alla tomtarna därifrån. På ett ställe bodde tom- ten under huset. Över tomtens bostad stod en vattentunna, vilken läckte. Då sade han till husets dotter att de skulle laga vattentunnan, så att han slapp ha sånt takdropp, annars skulle han flytta därifrån. De ville inte mista tomten och därför lagade de att det inte rann ur tunnan. Man skulle inte ge tomten nya kläder, ty då tyckte han att han blev för fin att arbeta. – En fru hämtade mjöl ur en binge, hon undrade över att det alltid fanns mjöl siktat. En gång smög hon sig dit och kikade in genom en dörrspringa. Då fick hon se tomten, som siktade mjöl åt henne. Hon såg att han hade dåliga kläder och beslöt att ge honom en ny kostym. / Nästa gång hon hämtade mjöl, hängde hon kostymen på bingen. När tomten kom dit och fick se den, tog han den på sig. Sen började han sikta igen, men då fick han mjöl på den nya kostymen. Då sade han: "Junker är granner, han sig dammer, siktar aldrig mer." – Tomten kunde också ge örfilar. En gubbe var på väg till ladugården, då han mötte tomten och hälsade på honom, i detsamma fick han en örfil av tomten, så han föll omkull. – Tomten ville helst vara obemärkt. Han kunde byta kor, om en ko t.ex. dog på det ställe, där tomten var, kunde han byta ut den mot en levande ko från grannens ladugård. Likaså kunde han få korna att sina på de ställen, där han blivit illa behandlad.