Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Det fanns både harar och fåglar i skogen, som en inte kunde skjuta med ett vanligt skott för de voro utskickade av "skogsråa". Men om de stöpte li- tet klockskav eller sådant som de skruat av järn från kyrkan eller kyrkogården, så kunde de skjuta både "skogsråa" å hennes djur. Jan i Skärsmyr sköt en sådan orre. Det var inte annat än en gam- mal sopkvast som ramla ned ur trädet.
Skogsrå och sjörå
Skogsrå och sjörå narrade folk vilse. De skulle bestämt vända sig åt solen och ta av rocken och vränga, och så var det visst något mer de skulle göra. De skulle bestämt gå runt och vrida sig vissa gånger omkring.
Odens jakt
Det var en gubbe, bodde på Mösalöcka. Vid milapålen här påskogen mötte han en skytt en gång. Sen small det ett skott, och han hade aldrig hört så starker smäll. Det var skytten, som sköt ett skogsrå. Skytten - det var Oden.
Gastakramm, ont mot
Skogsråa trodde de gamle fanns. Om man var ute en kväll och blev illamående och kom hem, sa de: "Nu har råa varit över dej". Då skulle man tända eld i en sopekvast och spotta i den tre gånger och kasta ut den. Då körde de ut råa.
Skogsväsen
Ladde-Petter talade om att det var på ett ställe, som pojken gick och friade till skogsråa. När föräldrarna förstod det, höll de honom inne, så att han inte skul- le kunna komma till henne. På den tiden hade de ju ryggåsstugor, och den dag kom skogsråa fram och lyfte på taket och sade till dem, att de skulle släppa ut pojken. Det var Ladden också som hade sett en liten pojke uppe på ett berg en gång. Och rätt som pojken gick där uppe, hoppade han rakt utföre. Ladde-Petter skyndade sig dit, för han tänkte, att pojken hade slagit ihjäl sig, så djupt som där var. Men när han kom fram såg han inte till någonting av pojken. Om man gick vilse i skogen, skulle man vända trö- jan och läsa Fader vår baklänges, så hittade man rätt i- gen.
Odens jakt
Ber:s far såg ett skogsrå, som sprang över gatan hemma på Strängshemmet i Acklinga, mitt på ljusa dagen. Hon var så grann framtill, men när hon vände till baksidan var hon urgröpt som ett baktråg. Strax efter kom det ett par hundar springande, men någon ryttare såg han inte till.
Skogsväsen
Skogsrå, det var den här gamle knekten i Fönhult utför. Det var borta på en stickebacke, och han var full. Där kom en grann tös med guld och grannlåt på sej. Han trodde det var en strock- holmstös. Han följde henne och låg ijämte henne. Men när hon vände sej om, var det som ett svart baktråg. "Såg du jag kunde narra Kristi blod", sa hon. "Såg du jag kunde narra Skam", sa han. Då flög hon iväg. Boten talte om, att hans far hade varit i sin skog ute i Veddige och tittat på den. Rätt vad det var, kom han till ett ställe, som var så fint dukat med porslin och allt möjligt. Där var ett skogsrå, och hon bjöd honom på allt möjligt. Men han vågade inte ta. Och hade han känt på det, så hade han väl blivit knipen. – Det var med 'nöa' han råkade hem, för han hade gått vilse i skogen. Och han var så konstig, när han kom hem.
(Skapelsen) Naturväsen i övrigt
Gud skapade både goda och onda änglar. De onda äng- larna skickade han ned på jorden. De som föll på vattnet blev sjörå, de som föll i skogen blev skogsrå men de som föll på marken blev ormar, hoppetossor och sådant – Så har man berättat har jag hört.
Skogsväsen
Jag talte med en gammal kobotare i Nittorp, när jag var ung. Han hette Sven på Liljery't. Han hade milor på skogen och kolade alltibland, och då kom Kôlafrua till honom emel- lanåt. Hon var som en fin fröken eller fru framtill, men i bak var hon ihålig. Jag vet inte vad hon ville. Meddelaren känner ej benämningen skogsrå.
Skogsväsen
Oss veterligt finns inga berättelser alls om skogsfru eller skogsrå. Namnet Skogsfrua förekommer dock i ett gammalt talesätt, som används då man efter regn ser dimman stiga upp ur skogen som en rök. Man säger då att: ”Skogsfrua rökar” och det betyder att det blir mera nederbörd.
Vattenväsen
När de byggde kanalen i Trollhättan var det en skogsrå eller sjörå som hindrade sprängningsarbetet, de fick inte skotten att gå. Men om de tände och hann innanför en havande kvinna i sängen, så skulle skotten kunna gå. Skogsrår och sjörår var så rädda för skott, så att de hindrade dem att gå, men fick de bara tända det första så gick det.
Skogsrå
I Fagre under Angetuva var en gubbe, som hade fått att göra med skogsråa. Han kunde skjuta vad som helst, bara han fått tala med henne först. En gång mötte han henne. "Ja har ett djur som ja inte kan skjuta", sa han. "Då ska ja ladda åt dej, så att du ska kunna skjuta mej till och med, om du vill." Hon laddade, och han sköt henne.
Odens jakt
Om lussenatten var Odens jakt ute. Det talade gamla om. Det var ett helt drev med hundar. Det gick som när fåglar flyger. De kom i rad efter varandra. De skällde olika. Somliga hade fin skall och somliga hade grov. Det var inte för att förgöra folk, som den jakten var ute. Den var inte farlig för andra än skogs- rå och sådana onda väsen.